Hoppa till innehåll

Visa nytt innehåll

DavidDalqvist



Foto

Vatten av dimma

Postad av David Dalqvist , 04 mars 2014 - - - - - - · 1 611 visningar
flugfiske, dalqvist, artikel och 3 fler...
Vatten av dimma Luften var tjock och vit som mjölk när jag i blindo lade ut flugan mot vattnet. Högt som en viskning lät det när flugan mötte vattenytan. Några linintagningar senare och det var tvärstopp.

Jag är vid en sjö jag besökt vid fyra tidigare tillfällen. Jag har inte valt de dagar med dimma men alltid har den legat över sjön vid mina besök. Vandringen hit spöklik. Skogen; luften lättare men stråk av dimma skär sig in mellan stammar och förökas och träden blir luddigt mörka, som om de är voro i upplösning.
Det är sen kväll när jag kommer fram. Jag är själv. Sjön, den är som tippexad. I jaktstugan jag får låna dessa nätter försöker jag få ordning på min packning: flugfiskespön, rullar, linor, tafsar, betesaskar, mat och som vanligt alldeles för mycket av allt. Det är tidig september och nätterna nu är frasiga och mörka. Det skall inom någon timma vara svart här så jag tänder fotogenlyktan och gör ett inlägg i spisen och värmen fyller stugan fort medan jag riggar mina spön. En blick ut genom rutan men inget har förändrats, utom ljuset. Funderingarna kretsar kring val av fluga. Mannen som tipsade mig om detta vatten säger inget annat än spinnfiske duger här. Men saken är den att mannen i fråga aldrig fiskat annat än spinn. Små spinnare som går i mörka färger är lyckosamma, berättade han. Ibland nästan nattsvarta. Jag garderar mig. Ena spöt med musimitation. Det andra med en stor svart torrfluga.
Jag ser vattenbrynet där nere när jag lämnar stugan och stenstranden som försvinner in i dimman. Jag vet inte vart jag skall börja. Står still ett tag. Det är tyst. Stilla. Jag bestämmer mig för att gå mot inloppet och pröva där istället för att fiska på måfå i ett vatten jag inte ser. Den lilla bäcken är också den alldeles tyst. Jag ser näckrosor, några få, som glömda frisbees på lekplatsen där i vattnet. Annars inget. Vattnet verkar nästan tomt på liv. Kanske har jag valt fel kväll, ännu en gång. Jag bestämmer mig för att fiska med musimitationen. Jag vill att något skall hända där i änden av tafsen, även om inte någon fisk hugger. Jag lägger betet så långt ut jag kan och börjar sedan med lugna fast bestämda ryck ta hem lina. Det ploppar till där ute vid var intagning men jag ser ingenting. Jag stirrar in i en vit vägg. Snart är betet vid strandkanten. Jag hoppar enligt mig själv mycket graciöst till en sten en meter ut i vattnet. Det är långgrunt här. Bäcken har till höger om mig filat en fåra och jag försöker i detta kast lägga betet där jag inbillar mig att den lilla strömmen klingar av ute i sjön för att sedan ta hem musen längs vattnet som bäcken pumpar ut. Efter tre intagningar rycker jag till som om jag blev skjuten av plasket där ute i dimman, mothugget blev i rycket perfekt men ingen tyngd känns utan enbart den där lätt flygande linan som närmar sig en själv. Jag vevar in. Avbitet. Gädda. Okay. Lämnar stenen för ikväll.
Jag går tillbaka till stugan och på trappan i ljuset av lyktan knyter jag på ytterligare en musimitation. Dimman över sjön har lättat nu. Men mörkret är snart kompakt. Jag tänker att det var synd att jag inte var här en eller två månader tidigare. Ljusare nätter att fiska efter harren. Det finns mycket grov harr i denna sjö. Spinnfiskemannen säger att fisk på två kilo hör till vardagen här. Likaså hans mytomani, tänker jag.
Vid sjön finns dock inte någon vardag. Här fiskas det aldrig. Det finns ingen båtplats här. Heller ingen båt. Bristen på bryggor är lika stor som efterfrågan. Jaktstugan och innehållet av den när tillhållet fylls bryr sig inte om sådant småvilt som fisk. Jag känner mig lyckligt lottad som får ha ett vatten för mig själv. Det som fattas är den stora fisken, jag tänker på vad mannen berättat, det mesta så klart bluff och båg, men i var lögn finns ett stråk av sanning. Eller i vart fall hopp. Gäddan gav mig hopp. Jag vet ju om att många av de grövsta harrar tas i vatten där det lever gädda.
När jag åter är vid vattnet följer jag brynet till jag möter ”piren”. ”Piren” är en smal udde vilken pekar rakt ut i sjön ett tjugotal meter, grova, uråldriga stenar och mellan dessa tusentals fastkilade stenbumlingar av modell mindre, vid tre ställen sipprar vatten igenom. Jag vet inte hur den här platsen kommit till. ”Piren” känns malplacerad här. Jag sätter mig på huk, det är kallt och fuktigt. Ifrån stugan till hörs en ljudlös fågel slå sig till ro. Ugglan. Hon sitter där i tallen, tydligt likt en skuggteckning syns hon mot den ljusa strimman av himmel som finns kvar. Här ute är jag dock omgiven av mörker. Vattnet är svart och trögt och jag tycker det känns menlöst att försöka i natt. Oengagerat lägger jag ut musimitationen längst sandstranden som stupar fort ner i djupet. Jag tänker att jag borde fästa sänken i tafsen och ändra valet av fluga men nu får det bli så här. Jag tar hem det första kastet fort. Musimitationen, det kanske mest självmordsbenägna betet av dem alla plumsar där ute i vattnet. Men inget händer. Återigen, långt kast men denna gång lugnare intagning. Inget händer. Det är för kallt och för mörkt och för lugnt, intalar jag mig. Men ett kast till. Endast några meter ut, närmare stranden detta kast och då händer det: ytan bryts tvärt. Musen slukas och i den mån mothugget behövs sitter det perfekt. Fisken uppför sig vilt i andra änden. Jag pressar den ganska hårt men fisken levererar även under press, jag måste ge lina en bra stund innan jag förhållandevis snabbt kan ta in fisken mot piren. Harren är grov, ryggen plöjer vattenytan och lämnar ett sort ”V” bakom sig. Det är en kilofisk. Jag ler. Bestämmer mig för att låta harren få gå tillbaka.
Det är kolsvart när jag likt ett nyfiket föl känner mig fram där på piren mot land. Lyktan på trappan syns likt en fyr i natten och jag stegar dit. En strimma av ljus inte tjockare än papper hänger kvar på himlen och mot den syns ingen uggla i tallen. Vad kan klockan vara? Vad heter sjön, egentligen? Jag kallar sjön för: ”Skuggvattnet”. Jag längtar in i stugans värme. Plötsligt hör jag ett dovt knakande inifrån skogen, nära bäcken. Jag står stilla. Hör mina hjärtslag och inget annat. Jag står så ett bra tag. Sedan hör jag hur något korsar bäcken, på väg bort ifrån mig vilket jag är glad för. Fantasin är inte ens bäste vän när man är ensam på det här sättet. Ett djur vandrar lugnt där i mörkret. Jag skäms när jag inser att jag fort stegar mot stugan. Allt som hör mörkret till och dessutom är stort och främmande eggar ens rädsla. Jag öppnar dörren och jag tar in flugfiskespöna. Sedan lyktan. Jag tänder åter i spisen och letar fram ännu en fotogenlykta samt några värmeljus och så bygger jag min trygga bubbla av ljus där i natten och det känns mycket bra. Jag äter och dricker och radar upp askarna med flugor på bordet. Jag har haft bra utdelning när jag fiskat med musimitationen. Onekligen. Jag gör inga val i natt. Väntar på timman innan gryning och försöker få lite sömn. Det är alldeles svart ute och jag släcker alla ljus utom lyktan och när jag lagt mig och sluter ögonen tänker jag inte på det som finns där ute i mörkret utan jag tänker på klara sommardagar och bra fiske och sedan somnar jag mycket fort.

Jag tappade två stora fiskar under morgonen. Sakta men säkert kom gryningen och det var mycket fuktigt och kallt. Efter det sista hugget har det varit alldeles lugnt. Jag beslutar mig för att ta en paus. Inget händer nu vid vattnet. Jag går mot bäcken och följer den en bit men inne i skogen är det fortfarande mörkt. Jag vänder om och funderar på att ge upp detta vatten. Visst, levererat har det, men inte på det sätt jag drömt om. Det måste vara så att jag är här för sent. Jag blir väl tvungen till å ge vattnet ett nytt försök nästa år, då tidigare. Fast, nej, nu är jag här. Jag måste ge vattnet en ärlig chans. Jag vet att det finns stor fisk. Det är mig det hänger på. Något rörde sig lugnt men fort ut i det svarta vattnet från stranden och det måste ha varit gäddan. Jag går mot ”Piren” och fortsätter längs vattnet till jag är vid utloppet av sjön som är en knappt märkbar bäck. Svart, grund och trög. Jag följer bäcken in i skogen. Tall, mossa, sten och lav går jag i och efter ett hundratal meter blir bäcken faktiskt bredare och det finns meterdjupa sel här och var. Jag fortsätter längs bäcken och nu liknar miljön en kommunal park, tät grön mossa som omger det svarta vattnet. Jag går mot vattnet men slutar tvärt innan jag försvinner ner i marken. Jag fortsätter längre in i skogen och här och var ser marken fast ut längs vattnet. Jag sicksackar mellan stora tallar och vid en plats där bäcken gör en vändning kommer jag fram. Jag sitter på huk och bara tittar. Här är det djupt. Längre nedströms flyter vattnet på en aning snabbare och stora stenar och en bäck som letat sig in mellan tallarnas rotsystem gör mig hoppfull. Jag rör mig sakta nedströms en bit från vattnet. Jag ser en djuphåla och en liten virvel i vattnet, jag stannar till. Byter tafs och fluga och rör mig sedan stilla mot vattnet, stannar till och funderar över vart jag skall lägga mitt kast. Jag går längre uppströms och låter flugan landa några meter innan djuphålan och när strömmen sakta sakta tar linan med sig ger jag efter. Centimeter för centimeter närmar sig myggimitationen platsen jag tror på och allt ser perfekt ut. Hugget kommer strax efter att myggan passerat den lilla virveln och jag gör mothugg och fisken sitter. Fisken är stark. Längre nedströms finns luriga rötter, jag håller fisken därifrån. När jag går mot vattnet och fisken kan tas in mot land ser jag att det är en liten skönhet till öring. Några hekton av rena muskler. Krokar loss fisken och låter den återgå till sin plats. Öring alltså. På första kastet. Jag slutar fiska och vänder åter mot sjön och tänker att öring finns inte i sjön, vad jag vet... men, vänta nu, någon kilometer nedströms finns en å. Kanske man skulle packa ihop och gå dit. Men vart skall jag sova? Jag bestämmer mig för att äta och fundera på saken.

Vaknar med ett ryck. Det plaskar utifrån sjön till. Inte ett blygt vakande utan mer ett magplask. Jag öppnar dörren och hinner se baken av en älg, vatten yr meter upp i luften när älgen skakande försvinner in i skogen. Jag har nu bestämt mig. Jag plockar ihop min utrustning. Gör allt redo för avfärd tidigt i morgon bitti, eller sent i natt. Känner mig sömndrucken, och allt är så stilla här, det gör mig orolig och väger in i valet och när klockan lämnat midnatt låser jag dörren, hänger nyckeln där nyckeln skall hänga och så går jag genom mörk skog och ovan trädkronorna är himlen försiktigt ljus och någon enstaka nattaktiv fågel sjunger för mig och jag skrämmer upp tryckande skogsfågel när jag följer bäcken som verkar mycket död och jag tänker på just ingenting där i skogen tills jag i steget stoppas av det där fjärran bruset som får en å le.
Jag står vid en förfallen byggnad intill ån. Taknocken kvar. Murstocken likaså. Annars enbart två väggar och inget mer. Jag går nedströms. Älven finns i tankarna. Det är ljust här. Jobbig vegetation, för mig. Vilket pekar på bra fiske. Jag går förbi ett flertal fina fiskeplatser. Vid en plats så tar ån en utdragen u-sväng, och en stor tall står mitt o ån på en ö av sand och i tallen hänger flera gamla nät, tomma sådana, fågelbollsnät. Jag tar av mig packning, kängor, strumpor, jeans och tröja och så vadar jag med flugfiskespöt mot tallen men efter några meter försvinner bottnen för mig och jag måste simma mot ön och vattnet är ljummet och när jag är framme så kikar den första solen fram och värmer mig. Jag lägger kastet i strömmen och släpper efter lina tills jag inte längre ser flugan och så gör jag om proceduren vid olika fåror. Vid tionde kastet försvinner flugan på ett mycket bestämt sätt och jag gör mothugg och jag känner att det är en tung fisk. Jag blir genast nervig. Börjar tänka på om jag verkligen knutit med omtanke. Vad har jag egentligen för tafs på? Varför lägger jag inte ner mer engagemang i detaljer? Men när jag efter några minuter får in fisken mot sanden slutar jag tänka och det enda jag ser är att det är det största öring jag fått. Så glimrande vacker där, i vattnet. Jag doppar mina händer i vattnet och krokar loss öringen och ser hur fisken efter några sekunder försvinner ner i djupfåran, ovetande om vad som egentligen har hänt.
Blå himmel nu. De lätta molnen har gett upp och jag lägger mig i skuggan och bara ligger där. Hör några strandpipare. Vatten som porlar. Vind i träden; som en vaggvisa. Jag vaknar helt lugnt och ser att jag sovit någon timma för mycket. Jag simmar över till stranden där jag har min packning. Solen hettar nu i eftermiddagen. Det känns som om hela världen är ens egen här. Jag går nedströms. Fiskar av djuphålor som talar till en. Får fisk som får gå åter. Harr. Öring. Enbart. Efter någon timma börjar jag bli trött. Den steniga, blöta, vegetationsrika terrängen tröttar ut mig och solen bara fortsätter steka mig. Jag blir trött. Missar mina steg. Sätter foten i djupt vatten och vacklar till. Vid en lugn sträcka av vattnet tar jag av mig packning och börjar fiska. Flugan på sin drift där ute i ytan och harren som alltid verkar huggvillig tar jag till mat. Jag kokar vatten, rensar fisken, saltar och pepprar, tar fram en påse med timjankvistar och lägger i vattnet och skär fisken i fina bitar och lägger i vattnet och sedan äter jag och det smakar mycket bra.
Vattnet breder ut sig, blir större och saknar således karaktär. Jag tycker inte om det. Går fort nedströms och solen hastar nu bort från mig. Det skymmer och blir svalare och jag går fort nu och efter ytterligare en timma är jag på en grusväg som tar mig genom tallskog, jag ser tjäder som vilt lämnar grusvägen och flyger in i skogen, jag hör vattnet där inne, jag viftar vildsint, som en paranoid efter myggen som jag vill dräpa. Jag tänker på sjön. Vänder mig om och ser att det har samlats moln där jag tror mig veta att sjön ligger. Det känns som det alltid är moln där. Jag vill inte fiska där. Ingen fiskar där, varför skall jag då? Nej, nej jag skall inte dit mer. Jag hör bilar och jag är ute på landsvägen bred som ett flygfält och efter en timmas väntan kommer bussen mot Jokkmokk. Det är skönt att sitta i värmen på bekväma säten och lyssna till radion och veta att man är på väg hem. Jag åker genom myr, över älv och genom milslång skog. Fjäll i horisonten. Jag öppnar min dagbok och läser min konversation med mannen, ”spinnfiskaren”. Så många då i stunden bagateller man glömt, men som nu breder ut sig som myrarna vi åker genom. Jag bestämmer mig för att nästa sommar fiska där igen, i dimmvattnet.
Bussen närmar sig målet och jag tänker att det är fint att det finns sådana platser som man kan lämna och sedan tänka sig åter till. Platser som får en att klara av den ogästvänliga vintern. Platser som man inte vad de innehåller och inte heller vill en. Men, det finns också något vemodigt där.

Allt det vatten man aldrig hinner se.


Foto

Deadliest catch

Postad av David Dalqvist , 28 maj 2013 - - - - - - · 2 210 visningar

Dagen den tedde sig så att jag i lugnan ro vankade av och an i mitt rum och så från INGENSTANS kom detta KREATUR och jag gjorde en hoppvändning i luften och grep tag om dess arma kropp med vänstern och knockade skiten ur DEN med högern och så nu skrev jag det här.

Haj haj.
Bifogad bild

STORT EDIT: Bilden är som ni ser upp å ner. Vete tusingen va som har hänt.


Foto

Fabrikatsfel?

Postad av David Dalqvist , 26 maj 2013 - - - - - - · 5 620 visningar

Fabrikatsfel? Ska ett spö gå sönder på fyra ställen "pga" av en fyrakilos torsk?


Foto

Fiskeredskapens förbannelse

Postad av David Dalqvist , 09 maj 2013 - - - - - - · 18 439 visningar

Min bror är glömsk. Han sa precis: jag glömde tvättiden. Och som jag förbannade honom. Men så tänkte jag på när jag i går åkte två timmar med buss och tåg för att i stugan hämta flug- samt spinnspö och när jag nu sitter här, åter i Göteborg, lika naken utan utrustning.
Jag glömde packet i huset.
Då KRYMPER MAN KAN JA LOVA, JA HEJ Å HÅ.


Foto

Åskfiske

Postad av David Dalqvist , 09 maj 2013 - - - - - - · 7 845 visningar

Jag var 9 år. Förmiddag i augusti och jag hade smitit. När föräldrarna sov tog jag cykeln i ösregn ner till sjön. Trots regent så svettades jag kopiöst. Minns hur märkligt jag tyckte att det var. Efter några minuter blev det kav lugnt. Himmelen som omgav sjön var faktiskt kolsvart och det var alldeles harmoniskt, allting. Jag tog det där gamla ihopfällbara spinnspöt och gick ut på bryggan och där knöt jag på ett stort blankt torskdrag. Jag ville komma så långt ut som möjligt. Det låg nåt i luften. Och när jag såg betet möta ytan så brakade det loss - vilket dån! Och blixtarna sen. Alldeles intill mig vill jag minnas. Som spindelnät över sjön. Jag minns hur jag som barn lärt mig att ta skydd i bil och hålla mig borta från eluttag inne i huset men hur jag på öppet vatten skulle bete mig hade jag ingen aning om. Och jag glömde det fort. För som det högg. Det var magiskt. Jag minns det än, exakt hur det kändes när abborren tog. Hen kämpade på så gott det gick men jag vann ju så klart och jag följde spången in mot land och vadade sedan i kalsonger ut i vattnet och ledde fisken in mot land. Vilken fisk! Jag dräpte det lilla aset. Sprang mot mot cykelväskan där jag hade en våg som visade 1.4 kg. Jag var i extas. I mullret gick jag ut på bryggan ännu en gång. Ett kast rakt ut i sjön. Efter betet följde fyra giganter till fiskar. Jag minns hur jag tänkte att ingen kommer tro detta - dom trångsynta stollarna! SÅ jag gav mig SJÄLVA ATTAN på att jag skulle få upp en större abborre. Nästa kast: bortåt näckrosorna till. När jag vevade såg jag hur regnet kom. Följde vattenytan mot mig och jag vevade fortare och så PANG. Jag hade en gädda på. Teknik visste jag inget om. Jag lät fisken hålla på med sitt och jag med mitt och jag vevade och vevade och såg mig omkring efter vittnen men ingen där så jag gjorde om samma procedur att jag följde spången in mot land, nu med hällregn över mig, och vadade ut och mötte gäddan som visade sig vara en abborre. Stor sedan. Jag släpade upp den på land. Som jag sett laxfiskare på TV göra. Vilken abborre. 1.6 kg. Minns hur fisken var större än mitt lår och det var ju "fräckt".
Hem sen. Och mamma som avhyvlade mig. Jag kunde ju ha dött å sånt där. "Det där gör du aldrig om" och så vidare. Å så pappa som stämde in i kören men som efteråt sa: Det där.. det gör du om.
Fint ändå: skit i om du så dör på kuppen, bara du får finna borrar. Kärlek, det.


Foto

Den saten glömmer jag aldrig

Postad av David Dalqvist , 13 april 2013 - - - - - - · 2 664 visningar

Pappa jag och min storebror åkte år 2000 till Härjedalen. Vi tog bilen en kall julimorgon och jag minns hur gräset var så tyngt av dagg att det nästan neg för oss. Solen steg fort för var minut. Jag somnade i bilen i takt med att motorn startade. Efter någon timma - oklart hur många - väcker de mig för fika. Vi har en rastplats vid en liten sjö mitt på ett myrliknande område, en liten bäck som ser mycket djup ut rinner längre inåt myren till och jag ser små, nästan tillbakadragna vak.
Och värmen sen! Vindstilla. Blå himmel och sol och alla insekter och jag minns att jag tänkte att vi har tur.
Alla tallar och myrar och berg och skogar på avstånd och mellanrummet av myr, bäck och sjö och sol och tiden gick fort och vi var snart framme och pappa med sina solglasögon och raka rygg och "äsch, sex timmars bilåkning är ingenting. Säg till om ni vill ut och sträcka på benen pojkar" men vi som bara höll masken för vi ville vara som han. Metspöna i bagaget. Jag med mitt första flugspö i knät. Bokstavligen. Flugasken ständigt öppen och min blick däri. Jag hade bundit hela natten. Lånat arton flugbindarböcker på det lokala lilla biblioteket och jag minns biblotikariens blick och hur hennes hand sökte sig mot telefonen och hennes stapplande steg bak och hur jag kunde känna polisstyrkan storma in i i fantasin och brotta ner mig och slå mig med batong och säga "nu har vi dig din jävla dåre". Och jag där; oförstående på golvet.
Men jag fick böckerna och band alltså under natten de flugor jag i texterna läste var lämpade för harr- och öringfiske i norr.
Pappa och min bror var old school. De metade. Kanske spinnfiskade upp någon liten jäkel här och var. De tittade ibland på mig och mitt flugspö och min mediokra teknik och så skakade de på huvudena i samförstånd.

Framme.

Vi ser ut över vattnen. En å. Två bäckar. Klippor. Sten. Fyra stycken tjärnar. Grönbenor och småspov mot skogsbrynet till. Tre personer några hundra meter bort som oxå de flugfiskar och samtidigt har en liten brasa tänd där det på håll ser ut som att de torkar några blöta strumpor.
Vi fiskar i sju timmar. Pappa får en öring på några hekto på sitt metspö. Han ler. Släpper den åter. Det är det. Annars stiltje fiskemässigt. Framåt kvällen frågar pappa om vi är trötta och vill åka till stugan vi hyrt. Men vi säger nej för det är fortfarande ljust och varmt och jag har läst att fisket kan vara som allra bäst vägg i vägg med kvällningen. Så vi stannar men vi måste ha tips och råd så pappa går mot gruppen av fiskare de hundra metrarna bort och jag och min bror följer på håll och fiskar där vi tycker det ser intressant ut, små bäckar med djuphålor och fina sel. Vi hör hur pappa börjar prata med de andra. Jag ser att det är en far med sina två barn. De har alla vadare på sig. Långärmade t-shirts och fiskevästarna är beige-färgade. Pappan röker en cigarill, har jag förstått nu på senare tid. Ungarna, de två pojkarna i 15-årsåldern har raka ryggar, medveten aura och blickarna - de söker sig inte ens åt min far. De står där och deras flugspön svingar. Som att de spyr i kors, tänker jag. Jag hör pappa börja tala med mannen. Han hälsar vänligt. Småpratar mindre än vad som är nödvändigt och jag hör sedan hur han frågar om tips. Han säger att vi åkt 60 mil och att det "inte skulle sitta fel med en fin harr i stakpannan i kväll". Mannen svarar knappt. Fnyser. Tittar inte ens åt min pappa. Säger: "Vi vill helst inte ha å göra med metare". Ungarna skrattar där de står. Fnissar. Pappa slätar över allt med en skratt och säger att: "jag förstår er. Alla har sina ideal och sina situationer de utgår ifrån. Bara det att när en pil av utanförskap tränger in däri så brukar i vart fall jag vela hjälpa till". Mannen, han svarar inte.
Tyst i några sekunder.
Jag ser hur det vakar där vi tidigare hade fiskat. Sedan öppnar han sin obehagligt fula mun med gles skäggväxt och säger: "ni kan nog gå nu, metare. Såna som ni skall inte vara här" och så bara han vänder på sin vidriga rygg och pappa han tittar på oss och vi tittar på dom och på pappa och så instämmer vi i en tankemässig flykt och vi går mot vår bil under tystnad för det hela var faktiskt ganska motbjudande där ute i den fina naturen.
Bilturen sen mot stugan och hur pappa sa att "det här är inget att bry sig om, imorgon skall vi upp mot fjällen till".

Där och då bestämde jag mig för att inte vara en sån som tycker sig finare än andra. Oavsett vilka problem, bekymmer och hur ens vardag ser ut - var bra, liksom. Trevlig. En bra människa. Den där mannen gav mig den insikten där och då ute på myren i Härjedalen.

Men samtidigt kan jag om natten drömma om hur jag med måttfulla steg mot mannen går och ger han en sån jävla loska att han faller till marken och aldrig mera står.


Foto

Tågluffefiske. TIPS!?

Postad av David Dalqvist , 09 april 2013 - - - - - - · 1 320 visningar

Bifogad bild
HAJ!

Jag satt alldeles nyss och funderade över en sak. JA! Alldeles precis nu, KAN NI TÄNKA ER. Och jag tänkte såsom så här. Vill ni veta? Va? Inte? Jorå. Jag gillar, eller det är fel ord . jag ÄLSKAR att åka tåg. Långt bort. Dyrkar tågresan som sådan. Det är nästan för bra för att vara sant. Man sitter. Kraftansträningen som är att stå upp är inget man behöver tänka på. Sippar på en kaffe. Lyssnar på musik. Skulle man nu trots allt känna för att ställa sig upp, gå omkring. STRÄCKA PÅ BENEN. Ta en löprunda, svettas å ha sig så kan man det. Även om man då skulle bli överrumplad av tågvakterna och slagen i huvudet osv. Finns det ens tågvakter nu för tiden? Känns, åldrat. Nåja. Så jag tänkte att jag kunde kombinera denna, defekt av min personlig med fisket. Tågluffa mig genom Europa och fiska lite varstans där det ser bra ut. "Ser bra ut". Sikken amatörmässig formulering. Men det ger jag blanka fan i. Jaja. Så nu har jag gjort slag i saken! Norrlandsresan blir lidande utav detta. Nordnorge lockar fortfarande. Måste då lära mig flugfiske med tvåhand. Men hur svårt kan det vara? Man får ju använde sig utav bägge händerna. Hihähå.
30 dagar blir det. Hela Europa ligger öppet! Gött. Bra för bloggen också kom jag att tänka på. Om nu någon har någon pärla, något distrikt av ett land osv. som de vill tipsa om, lämna en kommentar och jag blir överlycklig.

So long!


Foto

Fiskebesvikelse

Postad av David Dalqvist , 09 april 2013 - - - - - - · 601 visningar

Bifogad bild
Förra helgen lämnade jag Göteborg för Dalsland. Tanken var att jag skulle jerfiska vid bäck- och åmynningar men väl vid sjöarna stod jag med tillintetgjord blick och stirrade på ett istäcke som var en halvmeter tjockt. Jag gav då upp. På riktigt. Ni vet scenerna i västernfilmerna när hästen har burit hjälten över prärien under dygn men till sist i månljuset faller ihop och drar sin sista suck och ångan ser ut som uppochnervända pyramider å månskenet - så, så såg jag ut. Jag kunde ha isfiskat. Men hela jag var liksom förbi så jag vände och gick hem och och ojade för mig själv å hade mig.
Jag vet inte hur det är med er men släpper inte isar snart och värmen kommer så hoppar jag från balkongen här på första våningen.


Foto

Morddrycken

Postad av David Dalqvist , 25 mars 2013 - - - - - - · 965 visningar

Det finns många sägner kring kaffet. Hur folk i för omvärlden avskärmade byar begått bestialiska MORD för att åter komma över drycken när handelsmän passerade. Man smög på varandra bak träd och vred nacken om offret. Man ljög för sin familj och annat smått och gott, ja kära nån. Hur skall jag få det här till något som har med fiske att göra. Nja. Inte vet jag. Det är gott att dricka vid vattnet, typ. Hajhaj!
Bifogad bild


Foto

Sista fisket

Postad av David Dalqvist , 12 mars 2013 - - - - - - · 557 visningar

Eller nä. Det stämmer ju inte. Senaste fisket skall det stå. Det är - för att använda ett kock-ord - härligt, att dagarna blir ljusare. När man slutat arbetet syns konturer mot den ljusa himlen av tak, fåglar och träd. Färger syns igen, svagt. Nästan så man undrar vad som har hänt. Vad som är fel! Det betyder ju att man kan greja å ha sig om eftermiddagarna. Fiska t. ex. Om man tycker det är kul. Gör ni det va? Va? Jag fiskade för någon dag sedan. Isen var fortfarande envist tjock. Jag borrade likt en dåre där på isen och satte mig. Inget hände. Borrade ännu ett hål efter en stund. Inget hände. Och så höll jag på. Till slut borrade jag fyra hål tätt intill varandra och ett femte mitt däri - ett enda stort hål bildades då. Jag tänkte att nu strömmar där ner ljus och LIVSLUST åt de fiskliven, och så ser de mitt bete och hugger och dör. Ironiskt på något sätt. Men men. Inget hände. Jag satt svärandes för mig själv vid samma hål i tre timmar, VÄGRADE att ge upp. Men till slut blev det kallt och mörkt och annat naturligt så jag gav upp och gick grusvägen hem och nu skrev jag om det.


Foto

SOL - och man vaknar till liv

Postad av David Dalqvist , 21 februari 2013 - * * * * * · 582 visningar

Stod nyss och diskade. I bakgrunden VM i sprint. Mellan persiennerna sipprar något igenom. Jag kisar med ögonen och har mig. Känner igen det här fenomenet. Slänger en blick mot almanackan och den 21 februari blickar tillbaka. Just det! Vintern lider mot sitt slut. Man vaknar så smått till liv igen. Jag ger fan i disken och går ner i förrådet och kastar väskor, flyttkartonger, ishockeyhjälmar och Gud vet vad och så hittar jag den - mina låda med flugbindematerial. Känns som att den där svackan jag skrev om för ett tag sedan nu är över. Eller man kanske är uppe på krönet! som kommentatorerna tidigare skrek under sprinten. När lådan är framplockad är man på upploppet och man har någon norsk intill sig som man trycker in i reklamplanken för nu är man snart i mål, våren närmar sig.
Har disken kvar dock.


Foto

Fiskeplanering

Postad av David Dalqvist , 18 februari 2013 - - - - - - · 557 visningar

Idag är det måndag och det betyder ju NYSTART, inte sant? Måndagar är som första fiskedagen för säsongen: förväntan ligger i luften. Allt kan hända. Planer smids. Sedan kommer söndagen och den är ju som den är.
Hur som helst. Smider planer? Lät ondskefullt. Jag sitter här med karta och kalender och försöker pussla ihop de tre-fyra veckor av semester så gott det går. En tripp till Nordnorge skulle vara fantastiskt att hinna med. Laxfiske i Målselv. Ända sedan jag var där första gången för flera år sedan vill jag tillbaka. Den trippen gav mersmak. Det var när min bror med familj bodde där. En ljus sommarnatt gav vi oss ut. Vi skulle ro oss enligt ett uråldrigt mönster uppåt älven. Gjorde vi som vi hade blivit tillsagda skulle vi få fisk. Det var säkert, sade dem. Så vi äntrar båten, min bror ror. Efter fyra minuters fiske knäcks åran på mitten och vi får oss med stor möda in till strandkanten igen. Men i år så! Skall det bli ändring. Är det tänkt. Måste bara fila på kasttekniken med tvåhandsspön. Önska rman vore som Neo i Matrix. Man kör in en stor kabeljävel i bakhuvudet. Blundar. Och så är man efter några ryckningar i ögonlocken bäst i världen - på allt. Synd att man måste ÖVAin allt. Ser så lättvindigt ut, livet i Matrix-filmerna. Man går till ett Orakel och får svar. Man har en fiende i form av en mesig agent med öronsnäcka. Verkar somatt det bara är att rycka ur den där snäckan och agenten är handlingsförlamad.
Nåja. Oj! Där seglade jag iväg. SÅ DET KAN GÅ GOTT FOLK. JA, HEJ Å HÅ.


Foto

Fredagsfiske

Postad av David Dalqvist , 14 februari 2013 - - - - - - · 665 visningar

Jag synar pimpelspöna. Vettlös blick som smeker redskapen. Okular som omsluter mitt vänstra titthål. Upptäcker jag någon brist i spökroppen viskar jag i mörkret: nej, nej. Det är inte möjligt... Nej. Och sedan reser jag mig med harmoniska rörelser och kastar FANSKAPET i väggen och bitar yr och sömndruckna människor strömmar in i rummet och skakar på sina huvuden och jag frustar och de säger: men stackars barn. Sov. Kom här. Här har du varm mjölk.
Nåja. Jag skall isfiska imorgon. Ni vet sedan tidigare att detta skrämmer mig. Jag VET att isen under mig skall brista. Det vintrigt svarta vattnet. Helt i brist av behagliga känslor och ner där i djupet sjunker man. Men men. Jag gör det för bloggen. Skall dra upp en fet abborrjävel och fota och ha mig och sedan vet jag inte mer, så vi säger så, så länge va.
Ha de jättebra.

Haj.


Foto

Jag dödade finkulturen i mig

Postad av David Dalqvist , 11 februari 2013 - - - - - - · 663 visningar

Bifogad bild
Jag är på landet. Lämnade Göteborg för någon dag sedan och det är väl inget märkligt i detta mer än att man kommer på sig själv hur "stadsfierad" man blivit. Det är skrämmande. När mörkret faller vid 17-snåret och man gläntar på gardinen och möter den där VÄGGEN blir man en märklig man. Annorlunda på något vis. En evighet till natt och vad skall man göra? Sitter kanske på en stol och tittar rakt ut. Ser antagligen ut som en dåre. Eldar lite i spisen. Plockar lite på gitarren. Ostämd. Men det bryr man sig inte om. Läser en bok, en mycket dålig bok. Glider sakta men säkert över mot den kulturella sidan. Och så är man där igen. Lurar sig själv. Jag letade upp lådan med dvd-filmer och hittade "Mannen som visste för mycket". Originalet från 1934. Gjord av vettvillingen Hitchcock. Gör mig redo för någon timma av FINKULTUR. Tar ur linserna och på med glasögonen och hade jag haft polotröja hade den åkt på av bara farten. Efter ungefär tjugo minuter inser jag att jag aldrig kommer vara en sån där "estetelev" som spelar piano och klär sig i underliga hippiekläder och läser böcker av Lars Norén. Inte heller ser på svartvita filmer. Det är helt enkelt för tråkigt även om hantverket är... ja. Legendariskt.
Så jag kliver ut i den där väggen av mörker och går till min granne som spelade in "Den gamle och havet" på VHS och så sitter jag i hans källare med en öl och påse chips som sällskap och bara är mig själv.


Foto

Comebacken

Postad av David Dalqvist , 11 februari 2013 - - - - - - · 566 visningar

Jag står på håll och betraktar den där mackapären som ligger på köksbordet. Jag frågar de i min omgivning om de har någon aning om vad det kan tänkas vara. De svarar: en dator.
Häpet ser jag på dom, och sedan "datorn". Det gnistrar till i mitt inre. Något vaknar! Kan man inte via en dator blogga?
Jag öppnar skärmen. De där "knapparna" som lyser. Jag trycker med ett finger ner en tangent. Sakta. Stapplande. Ser ut som den där professorn som är rädd för att klippa fel kabel på bomben samtidigt som sekunderna tickar. Folkmassan i bakgrunden som är knäpptyst. Vet han vad han håller på med? Eller sprängs vi snart.
Ord bildas.
Och så var bloggen igång igen.






Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök i min blogg