Hoppa till innehåll

Visa nytt innehåll

DavidDalqvist



Foto

Bilder från året och så

Postad av David Dalqvist , 03 januari 2013 - - - - - - · 642 visningar

Hej vänner. Jag sitter just i detta nu med dubbla halsdukar lindade kring min hals. Detta halsont driver mig till vansinne. Dessutom vet jag inte om det är bra med värme kring halsen när man befinner sig i det här "tillståndet". Vem vet - det kanske blir värre och jag faller ihop i en liten ynklig hög här på golvet.
Hur som helst. Jag hittade några bilder jag tänkte delge med av, bilder som bara stannat kvar i någon vrå av telefonen. Jag måste säga att jag är mycket nöjd med dessa. Tycker att de sammanfattar mitt år på ett, stilrent sätt.

Bifogad bild
Den här bilden har vi väl alla i våra iPhones. Jag tycker den sammanlänkar alla motiltelefonfotografer med varandra. Å när vi bläddrar bland våra bilder å får för oss att trycka på någon av ikonerna och sedan kommer på vad man håller på med så hoppas man ju bara att ingen såg.

Bifogad bild
Jag som tog för givet att Västtrafik alltid var sena i oväder. Jag tog sålunda en bild. Lunkade åter mot lägenheten där min glömda plånbok befann sig för att senare vid hållplatsen se att vagnen hållit tiden och jag missat och fick sitta där i tjugo minuter.
Kan mycket väl ha varit den jobbigaste stunden för mig 2012. Ja usch ja.

Bifogad bild
Det här är en snökatedral jag byggde på landet. En magnifik sak. Minns hur jag KNUFFADE undan syskonbarnen för att de små jävlarna inte skulle få sabotera. Nu har snökatedralen smält. Och det dåliga samvetet infinner sig. Va? Vad sa ni? Bilden? Ja visst, den är lika magnifik den.

Bifogad bild
Under nyårsnatten agerade jag fotograf. Ansvaret axlade jag väl kanske själv, utan att någon egentligen ville. Kanske. Men så blev det. En kvinna strök förbi så jag bad henne å ropa "GOTT NYTT ÅR" och det gjorde hon ju men hon gjorde samtidigt någon märklig gest med armen som jag inte begrep mig på så då blev jag en aning rädd och viskade till mina kamrater att: "näni, nu hörrni, nu smiter vi va".
Så då sprang vi vidare.

Bifogad bild
Här är en mycket lyckad stämningsbild från nyår. Jag minns mitt häpna uttryck när jag blickade på skärmen, så vackert!

Bifogad bild
En äkta turistbild. Vacker. Diffus. Otolkningsbar. Mycket nöjd!

Bifogad bild
Jag minns hur den där skuggan verkade så spöklik. Så jag ropade "STOPP" och då stoppade det och då fotograferade jag Det.

Bifogad bild
Här trodde jag på fullaste allvar att jag upptäckt ett himlafenomen. Om sådana nu kan upptäckas. Jag fotograferade även detta. Sedan sa en vän att det där bara "var julgranen på drottningtorget och det andra är strålkastare". Så blev jag lite putt på honom och pratade inte mer med den jäveln på hela kvällen.

Bifogad bild
Och så till sist vänner. Lite längtan. Snart är vi där. Vid strandkanten. En ljudkuliss som utgörs av vågors svall. Solen som får din hud att hetta.
Och sen är det vinter igen! Hej å hå!


Foto

Året enligt mig

Postad av David Dalqvist , 31 december 2012 - * * * * * · 57 158 visningar

Jag skall nu med mitt begränsade intellekt summera året som gått- 2012. En hiss och diss-symfoni skall mixas samman och ur denna shake kan du urskilja kreativa dårar, narcissistiska dårhushjon och andra intet ont anande till allmänhetens beskådan så avslöjande uppåtstigande ridå.
Låt fyrverkierna stiga mot himlen - låt listan börja.
Nu kör vi.


Jordens undergång. Och de dårar som på fullaste allvar låg sömnlösa om nätterna.
Jag vet inte hur det är med er men jag pekade i vart fall med stor hand på rubrikerna i de texttrycka medierna samt digitala sådana och skrattade. Log. Vi omfamnade varandra och skrattade gott åt de tokstollar som vandrade gatan fram med bleka anleten och mumlade domedags-profetior för sig själva.
Men så en dag slog det mig. Dessa människor finns ju faktiskt. De är runt oss. Och jag blir paranoid. Som dom! Jag ser dom runt mig. Jag blir rädd. Flyr i panik. Vill hem. Låsa in mig. I väntan på att dagen är över och dessa potentiella mördare till människor har insett sin galenskap och man åter kan öppna dörren mot en ny dag.

Eskil Erlandsson
Ord finns inte för denna galenskap. Ignorans. Opålästa själ.
Tack Uppdrag Granskning för en magisk timma.
En timma som i de bästa av världar inte skall existera men när den nu gör det drabbas man av häpnad, man sitter med öppen dregglande mun där i soffan och funderar över vilka naiva händer vår framtid till land ligger i. Det är otroligt. 2013 måste bli en bättring annars vill jag inte leva här, men så kan man inte tänka utan om 2013 blir som i år måste vi upp till kamp.
Det är alltid ljusare mot horisonten till.

Den gamle och havet
Jag spelade en kväll TV-spel med min lillebor. Nintendo Wii. Bowling. Vid ett kast sträckte jag högersidan av kroppen så in i helvete. Skrek och hade mig. Kunde inte sträcka mig efter frukostflingorna på dagar. Ölen fick jag föra mot munnen till med hjälp av vänsterhanden. Det var mycket synd om mig.
Nästkommande kväll såg jag den geniala filmen "Den gamle och havet". En film som är otrolig i det att den lämnar oss som tittare nyfikna. Vi känner oss alla delaktiga.
Jag ser hur Martin Falklind handlöst dalar ner i ett hav av haj och spjut. Hur han nästintill spetsas av sin båts mats. Hur fem års slit resulterar i en fenomenal film och man blir glad över att ett sådant proffsigt film-team finns i vårt land. Huvudkaraktären Falklind äter kameran.
Ljuset - så vackert. Scenerna - likaså.
Man ställer sig framför bokyllan.
Fingrarna som smeker alla ryggarna. Drar fram "Den Gamle Och Havet" som är helt perfekt i sin text. Blåser av den tunna hinna av damm som samlats och man drömmer sig sedan bort.
Det är inte många filmer som framkallar denna känsla.

Krig
Enligt undersökningar av FN önskar sig människor i östländer sina anhöriga tillbaka - föräldrar, barn och nära och kära som fallit under skotten - medan vi här i de trygga delarna av världen önskar oss ett liv av ekonomiskt oberoende.
Det säger väl en del om den jävla värld vi lever i.

Soran Ismael
När SD-folket hotar med järnrör är Soran ögat av tornadon.
Så lugn.
Så fin.
Så värd att beundras.

Glasögontrenden som bärs av hipsterfolket
Vad är det för jävla idegran som kommit på att folk skall bära glasögon som inte behöver det. Fejkglas.
Lämna oss i fred. I hela vår uppväxt har vi hört "hahaha, kolla four eyes-en".
Ni har tacklat oss under gympaklasserna och stampat sönder våra glas. Nu vandrar ni gatorna fram med VÅR accessoar till handikapp och allt man vill är att ta en kofot och mosa sitt huvud mot en tegelvägg.
Sådan himla brist på fantasi.

Mördare som tror sig själv vara normala- Skelettkvinnan
Vi läser om dom. Psykopaterna som låser in sina nära och kära i källare, vrår, grävda tunnlar och dålda kanaler under sina hem. De lever där i generationer i en tillvaro som enligt dom är fullt normal.
Sjuka män - oftast - som IDGAR ÄLGSKOG mid sina barn.
Tyska och Ryska sektmedlemmar som gräver djupa gropar i den eviga isen och ibland plockar upp en och annan varelse och äter upp hen. Det är så sjukt att man inte längre om nätterna kan sova gott.
Nu har detta virus i luften spridits till oss i Sverige. "Skelettkvinnan" i Göteborg har utrymmen av offers skelett i sin lägenhet. Jag vill inte leva i ett sådant här samhälle.
Jag blir rädd.
Folk försvinner var dag. I det tysta. Undersökningar läggs ner. Endast ett fåtal procent av dessa 7even-liknande karaktärer upptäcks. Resten kan fortsätta leva sitt enligt sig själva normala mördarliv medan vi vanlisar vandrar gatan fram i rädsla av att i natten bli nerslagna och hemdragna i bakbenen likt ett djur och uppätna och för evigt vara bortglömda.

Egot som likt en tumör vuxit
Sociala medier har gett vanliga medelmåttor möjligheten att framstå som excentriska genier. Medan verkligheten vittnar om färglösa medelmåttor.
Man hatar dom.
Ingenting är längre vad det tidigare varit. Man måste hela tiden med Matrix-blick genomskåda sin närvaro. Annars kan man upptäcka att man sitter och samtalar med en sådan medelmåtta, och det vill man ju inte.

Joakim Berg.
När den bleka lealösa kroppen som stavas kent skapar nya kreationer är pulsådern Joakim Berg. Under året släppte de en skiva som var mycket bra. Klassiskt. Gitarrer, trummor, texter som vävs samman och det är så enkelt men samtidigt så oerhört komplext. De genomförde en turné som redan nu är klassisk. Detta har för oss svenskar blivit vardagsmat.
Så vi skrattar åt bandet.
När man lever med det fenomenala blir det ju till slut vardagsmat.
Vi kallar dom technospelande rockbandsindier till förortsbor.
Men det är precis som med allt annat - när man inser att man andas så blir man så tacksam över livet i sig. Att en så enkel sak kan få kretsloppet att fortsätta.
Inatt släpptes "Ingen kunde röra oss", med en text som är som är ytligt enkel, men samtidigt skulle inte någon annan kunna skriva den, och det ger i vart fall mig nytt hopp inför det kommande året.

Mig själv
Jag är ju för fan i helvete helt jävla fenomenal.

Så ja. Nu skall jag ut. Jag tackar för mig. Jag fick skriva om det här blogginlägget. Det förra raderades när bild skulle införas.
Jag satt med det i 1 h och 45 min. Hoppas ni uppskattar min ansträngning. Och förlåter mina korta meningar som skulle kunna innehålla så mycket mer.
Ett gott nytt år är ni alla värda.

Må nu för jävla gott och ta hand om er och så syns vi nästa år.

Hej.

PS. Varför skall man vänta och må gott och ha sig? Jo för att snart sitter vi där. Vid vattenbrynet. Och en bild målas som ser ut som det här:
Bifogad bild


Foto

Sväljas utav slukhål eller drunkna

Postad av David Dalqvist , 27 december 2012 - - - - - - · 2 185 visningar

Bifogad bild
Det här med olyckor är inte så värst trevligt. Men olyckor, de har ju en tendens att faktiskt inträffa.
Man kan bryta ben å så, kanske flacka med blicken och slå skallen i en stolpe. Halka på isen å ha sig. Bli uppäten. Bli skjuten. Drunkna i en djuphåla omgiven av vacker röding.
Ja, vad vet jag.
MEN, det mest obehagliga måste ju ändå vara att i lugn och stilla vardag vandra gatan fram och jorden under en ger vika och du slukas levande och faller handlöst ner i avgrunden och du hamnar i helvetet och du brinner där i årtusenden och sedan skriver någon liten jävel ett blogginlägg om detta.


Foto

Om hur allting tar slut

Postad av David Dalqvist , 22 december 2012 - - - - - - · 10 529 visningar

Resan är målet, sägs det. Ni vet när man sitter vid köksbordet och det är mörkt utanför fönstrets glas och du har en ljummen kopp kaffe i ena handen, en penna i andra. Djupt försjunken i en fjällkarta. Markerar på kartan lovande sträckor. Det är månader kvar tills resan skall ske. Man längtar, fantiserar. Och sedan är du plötsligt där - hur gick det till? Så fort. Och man står där och tänker att: jaha, nu är det snart slut då. Eller är det bara jag? Jag tror inte det. Vi svenskar är väl ett sådant folk. När det är mörkt nio månader om året måste man fylla de med något. Jag kan t. ex. redan nu känna en ångest över att sommaren snart är förbi. Man vill ju ha den framför sig! Som den där första klunken utav öl eller whisky. Första klunken som river sig in i ens inre. Sedan går det bara utför.
Jag var på julbord med företaget för en vecka sedan. Folk tjoade och tjimmade. Man gapade stort och applåderade när julskinkan kom in. Som barn på cirkus. Glögg som flödade och när ris á la maltan bars in på silverbrickor av folk i frack (!!!) så visste inte folk vart de skulle ta vägen - det var för mycket. De bara stirrade, så fantastiskt det var alltsammans. Och allt jag kunde sitta där och tänka på var att snart är det här slut och man är hemma i lägenheten och nyheterna är på som en bakgrundskuliss och det är slask ute och man vill springa in i en riktigt hård vägg med huvudet före.
Den där glädjen inför ting som tar slut så fort - jag förstår den inte.
Och nu sitter man här, i december, julen är snart över och januari tar vid och det är ett nytt år och om några månader kommer våren med små vingtag i form av tofsvipor och lärkor och jag tänker att det är väl trevligt och så men även det är snart förbi och jag vill vara där i kartans mitt - med flugspöet. Fjäll runtom en. Vänta med första kastet. Se på vaken. Låta huggperioden passera. Invänta nästa. Och så skall det pågå. För det gör det ju, i en evighet.
Kanske lika bra att ta vara på det medan man kan ändå.

Ha en trevlig gott folk, haaaaaj!


Foto

Jag och fiskesvackan

Postad av David Dalqvist , 13 december 2012 - * * * * * · 546 visningar

Jag är i en djup svacka. Den har väl egentligen pågått under ett antal år. Ibland är det tungt, ibland inte. Det är fiskesvackan. Ni vet när man hellre tänker på fisket som sådant än att faktiskt samla ihop bitarna av sig själv och GÖRA DET. Jag vet inte hur det gick till.
Stegvis, antar jag.
Eller jo, vänta! Så här var det, det började med hopplösheten. Jag minns när jag var 12-13 år och fullständigt galen i flugbinderi, och då menar jag fullständigt vettvillig. Staplar av flugbinderiböcker i mitt rum. Allt hårliknande material var möjligheter till gratis bindmateria. Mammas hår. Katten framför vedspisen. Älgar längst motorvägen. En gång hittade jag en död ekorre på tomten och jag sprang in i snickareboden - ungefär som Allan Edwall gjorde - letade upp kniven och sedan skar jag svansen av den lilla råttan. Jag satt uppe om nätterna på mitt rum och det yrde dun och fjädrar runt mig. En gång FRAMKALLADE jag min egna sjukdom; gick ut i t-shirt i vinternatten tills jag frossade och febern sådde frö i mig, efter någon dag fick vi ringa och sjukanmäla mig hos skolan. Två veckor blev det. Jag band så många flugor de fjorton dagarna att jag till slut, sista dagen bara satt och blickade ut över ett hav av flugor. Mindes knappt hur det gick till. Alla möjliga kreationer.
Jag tog den sista flugan ur städet, synade den i ljuset och tänkte: Jaha. Och, nu då?
Tomheten som sedan uppstod. Som ett bakrus. Meningslöshet. Vad skall jag göra med detta? Vad har jag gjort? Som en mördare som står och iakttar den styckade kroppen. Jag föste ner alltihop i några lådor och stegade nästa dag mot skolan.
Men men, det blev ju ett blogginlägg av det hela.


Foto

Om hur människor och en själv med tiden förminskas

Postad av David Dalqvist , 03 december 2012 - - - - - - · 675 visningar

Bifogad bild
Jag hade som litet barn en granne som då enligt mig var ett geni. Hans yttre var också såsom man tänker sig ett genis: stort yvigt skägg och ovårdat hår. Manchesterbyxor, skjorta och väst. Alltid ett anteckningsblock i byxfickan. Ett spänt ansikte, ständigt på gränsen till sammanbrott eller skratt.
Vad man en frågade hade mannen svar på detta. Jag minns särkilt hur mannen kunde alla fåglars namn. När man pekade upp mot någon grantopp och sade "vad är det för fågel?" och hur han svarade "det, det är en fink av något slag". Detta pågick under flera års tid. Vid ett besök på Hornborgarsjön då jag inte visste att "de där stora sakerna" var tranor och man frågade och fick till svar att också detta var "finkar av något större slag" häpnade man av beundran. Hur kunde en människa veta så mycket! Om allt! Vilken karaktär!
Men med tiden så förstod jag ju att mannen bara var en idiot. Som inte visste en jävla dugg. Istället för att ta reda på saker och ting, istället för att säga sanningen som var att han faktiskt inte visste någonting så kom de här finkarna på tal. Om och om igen. Likt en galning som rabblar ett mantra. Jag minns hur jag en dag kryssade för den 225 fågelarten i min fågelbok och hur jag kom till insikt om att jag aldrig skulle bli en sådan människa som den mannen var, som sade saker bara för att säga saker och höra sin egna röst. Att istället försöka veta, ta reda på, eller säga "det har jag faktiskt ingen aning om, men vi kan ju ta reda på det".

Det har hitintills fungerat väldigt bra. Tills jag för några veckor sedan var vid havet med min brorsdotter och hon fick syn på en vadarfågel jag inte kände igen och hon då absolut skulle fråga "David, vad är det?" och hur jag hör mig själv säga "Det är en fink av något slag". Hennes blick som möter min och hur hon beundrar mig och hur jag bara ville kliva rakt ner i havet och ta livet av mig själv.
Allting går visst igen.


Foto

Snö: och man vill bäras utav stråkar

Postad av David Dalqvist , 03 december 2012 - * * * * - · 560 visningar

När snön faller vill i vart fall alltid jag befinna mig i en film. Många tycker kanske detta är tragiskt. Men inte jag. Enligt mig är det fint. Filmiskt. Vi kan kalla det en fiskefilm: "Tjuvfiskefilmen". Man vill vandra någon gata fram i ensamhet, den uppvikta rockkragen mot ansiktet till och snöflingor som dovt landar mot tyget. Kanske någon händelse i skeendet innan har gjort mig helt lugn, jag tror mig ha klarat av de prövningar jag ställts inför. De där bevisen man i panik rusat efter är nu endast aska i eldstaden. Kontrakten, avtalen - de var glöd när jag lämnade eldstaden där i rummet. Vittnena, de vilar på havets bottnen. Nu med istäcke över. Kanske de skall skymtas mot våren till.
Det knarrar under fötterna. Tystnaden. Inte ens bilar hörs. Det skall visa sig bli mitt fall. Någon av de skyldigas anhöriga som jag inte haft med i beräkningarna befinner sig nu i en bil ett kvarter ifrån mig. Kanske de gråter, tårar nerför kinderna. Kvinnan vars man vilar på havets bottnen laddar med darriga händer en pistol. De siktar mig gåendes den enkelriktade gatan fram. Jag lägger inte märke till bilen som närmar sig bak mig förens en mötande bil tutar och hytter med nävarna där inne. Jag vänder mig sakta om och ur bilen kliver en kvinna med pistolen i sin hand och hon säger "din jävel" och jag ser hur hela hennes kropp nu skälver och hon skjuter och tappar sedan pistolen i snön, den hörs knappt där den landar i snöremsan efter plogbilen och kvinnan hon står kvar och ser på mig och en man hoppar ur bilen och drar henne med sig in och bilen och den rivstartar, slirar en aning i snön men får snabbt fäste och åker med hastig fart upp mot ändgatan, vänder där och åker sedan förbi mig. Mina blickar möter passagerarnas. Jag har sjunkit ner. Snön kring en är röd. Det är lika tyst. Hör något skri från en bil i närheten. Jag sitter lutat mot väggen och allt jag hör är snöns dunsar mot kragen och den där stråkorkestern som så väl passar till snöfall och ens egna sådant.

Ja, eller också så går man och sätter på en kopp kaffe innan man skall iväg mot jobb.


Foto

Slackern i mig vaknade för att sedan dö

Postad av David Dalqvist , 30 november 2012 - * * * * * · 922 visningar
dalqvist slackern blogg
Slackern i mig vaknade för att sedan dö Jag är sjuk. Denna sjukdom jag nu bär på har väckt slackern i mig. Jag släpar mig fram här i lägenheten iklädd morgonrock. En ljummen kopp kaffe i handen. Håret på ända. Trasiga glasögonbågar. Ser repriser utav TV-shop. Åt Läkerol till frukost. För stort projekt å bre mackor å Gud vet vad. Fick reklam förut. Vek några flygplan utav dom, de flög. Eldade på ett, det brann upp. Bryr mig inte om nåt. Hade världen just nu varit i färd med att gå under hade jag knappt känt ångest. Kanske det hade gått till på följande vis: Jag ligger i soffan och dricker juice direkt ur paketet, en ballad på radion avbryts tvärt för ett viktigt meddelande. Rösten talar om kärnvapenkrig. Att invånarna skall söka sig till de skyddsrum som finns inom gångavstånd. Vi skall enbart ta med de förnödenheter som är viktigast. Detta är ingen övning - jag upprepar, detta är ingen övning. Sedan blir radiorösten raspig och man urskiljer endast enstaka ord innan man hör gevärsskott inifrån radiostudion och hur radiorösten ropar "N..J. NE..J NE..J!", sedan bryts all kommunikation.
Jag hör det där larmet ljuda utanför. Jag ser flygplan som fäller bomber, splitter krossar rutorna i min lägenhet. Det är skri ute på gatorna. Panik. En handgranat kastas in i mitt vardagsrum, jag stiger helt lugnt, kanske en aning mödosamt, upp och kastar den åter ut. Lägger mig sedan i soffan. Tänker att "det var då själva fan vad folk skall hålla på", går och tar mig en Alvedon. När jag ser tabletten brusa i glaset slocknar mitt väsen för byggnaden jag lever i exploderar, nej den imploderar.
Och så var det med den saken.
Men så tänker jag nu att så här kan det inte gå till, inte i november. November är inte en bra månad för undergång. Jag vill uppleva en sommar till på fjället. Eller söderut. Neråt Europa. Sådeles tar jag fram kartor, gulnande gamla fotografier, anteckningar, planerar; hymmar hummar kliar mig på hakan och har mig. Går in i ett autistiskt tillstånd. Slackern den är spårlöst borta - likt de där fotspåren i strandkanten mellan vågsvallen.
Kastar morgonrocken åt helvete och gör mig i ordning för världen och så går en dag och kommer aldrig åter.


Foto

Hemlighetsmakeriet lockade fram djävulen i mig

Postad av David Dalqvist , 28 november 2012 - * * * * * · 899 visningar
hemlighet fiske dalqvist
Jag sitter en sommarmorgon på spårvagnen in till stan. En man med antingen sin fru eller älskare intill mig har börjat diskutera flugfiske. Jag kan där i spårvagnsrasslet urskilja namn på platser, åar, bäckar osv. Jag memorerar deras samtal. Jag är iakttagelsens Rain Man.
Men jag kan inte vara tyst. Man vill ju säga något när "en som du" sitter intill en på vagnen. Ett lika skadat as. Fast, jag kan ju inte öppna samtalet med: "Jaså, ni skall flugfiska där ni. Inget känt vatten, men mycket bra fiske där!". Som en liten tjuvlyssnare. Istället säger jag: "Jag kunde inte låta bli att höra ert samtal om fiske. Är ni på väg till ett fiske just nu? Jag ser er packning."
Mannen svarar: "Ja precis. Vi skall flugfiska. Men vattnet är hemligt." Vänder sedan sitt anlete från mitt och pratar vidare med kvinnan.
Man vill då ställa sig upp och helt lugnt säga: "Men dra du åt helvete då". Lämna vagnen och sedan vandra vidare i livet. Men detta går inte. Så jag frågar: "Jag är själv flugfiskare. Skall om en vecka till Dalarna. Inget hemligt vatten dock, hahaha! Vart skall ni då? Söderut?" För å lätta upp stämningen.
Han vänder sig mycket mödosamt om. Pustandes och stånkandes. ARTIKULERAR orden: "Vattnet. Platsen. Allt. Är. Hemligt. Allt."
Jag blir paff. Går av någon hållplats tidigare.
Sedan glöms denna händelse bort. Tills för några veckor sedan, då jag i natten inte kunde trycka undan den där otrevliga mannens ord där på vagnen. Jag öppnar min mac. Googlar fram ån där de skulle fiska. Söker på tidpunkten då deras fiske ägde rum. Finner ett blogginlägg där det talas om att fisket där och då var det sämsta på femton år. Knappt ett yngel har fångats. Höga vattenflöden. Hemskt väder.

Och som jag där i natten njuter av välbehag. Jag går mot sängen och sover likt en liten djävul.

Va? Vad platsen heter? Det säger jag inte. En hemlis förstår ni. F.Ö.R.S.T.Å.R N.I?






Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök i min blogg