Hoppa till innehåll

Visa nytt innehåll




Foto
- - - - -

Dom jävlarna tog mig en efter en - pga. av en tafs

Postad av David Dalqvist , 21 januari 2013 · 634 visningar

Jag uppmärksammar deras mumlande som osar avsky när jag i panik hoppar upp mot björken och lämnar allt som heter värdighet och respekt bakom mig och sliter sönder linan och flugan blir så klart kvar där uppe utom räckhåll men jag hinner inte bli besviken över detta så jag rusar över myren och likt en flyende älg yr vatten kring mina ben och jag är framme vid min fiskeväska och där ordnas ny tafs och ny fluga men jag skiter fullständigt i knutteknik just nu och gör någon kärringknut och händerna skakar och fradga yr ur mungiporna på mig och jag rabiesspringer mot den där fisken jag hade på kornet.
Den där gruppen med flugfiskare stirrar häpet på mig. Jag märker att de nu viskar. I mindre grupper. De har delat upp sig. En av deltagarna närmast mig får något djuriskt i blicken när han lägger märke till tafsval och pekar med stor gest mot mig och likt en löpeld sprider sig tystnaden och alla blir stilla medan de ser på mig. Nu med andra tankar än förakt i sinnet.
Jag kastar med våldsam fart ut flugan mot den vakande fisken och den hugger och jag gör mothugg och kampen blir kort. Jag får fisken in mot land där jag dräper den. Bedårande fisk. Stor. En fin fisk. Nu är de där grupperingarna inte längre mänskliga. De är djuriska. De har fått korn på skadad villebråd.
Rädslan ilar genom mig när återigen springer över myren och vattnet yr och jag håller fisken i ett stadigt grepp högt över huvudet, som en trofé, men jag kommer inte långt innan jag blir trött och vänder mig om vilket man inte skall - som en lindansarare som går tvåtusen meter upp i luften, utan problem, blicken fäst på målet hundra meter längre fram. Allt går så bra att han blickar ner mot jorden och när han gör det faller han så klart ner och skriker och flaxar med armarna och har sig och så krossas han mot marken - och då ser jag där då ett tjugotal tjoande fiskare med flugspöna i högsta hugg och de ropar något ohörbart och jag vacklar till i vändningen vilket gör att jag faller framåt där i den tunga blöta myren och jag är genomvåt och trött och myggbiten och gruppen tar in meter efter meter på mig. Jag samlar ny kraft och för att göra mig av mig onödig vikt kastar jag fisken som landar med ett plums i en mycket liten vattensamling och då vrålar de bak mig, likt Orcher, och någonstans här inser jag att loppet är kört och jag ser att någon av dem har dragit en samekniv och har den i högsta hugg.
Jag sätter mig lugnt intill en björk. Andfått men tillfreds. Accepterar det som komma skall. De närmar sig nu.
Marken skakar.
Nu är de framme.
Slag snärtar mitt ansikte. Deras flugspön är som svärd. Jag hör det där bromsljudet någonstans i gruppen medan jag ligger på marken och slagen yr och fläker upp mitt kött och jag ser mellan fingrarna hur en av dem dragit ut backingen som är mycket stark och mycket vass och han lindar den runt min hals och sedan drar de mig mot vattnet till där fisken flyter livlös med buken skrikande upp mot himlen och där tappar jag medvetandet medan de sänker min kropp ner i den bottenlösa gölen med hjälp av stenar och fluglina lindad runt min kropp och jag sjunker ner där och ovanför ropar någon: "FÖROLÄMPA INTE FISKEN GENOM ATT FISKA TORRFLUGA MED SJUNKANDE TAFS! HÖR DU DET? DIN JÄVEL!"





Detta inläggets trackbacks [ Trackback URL ]

Det finns inga trackbacks för det här inlägget

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök i min blogg