Hoppa till innehåll

Visa nytt innehåll




Foto
- - - - -

Vatten av dimma

Postad av David Dalqvist , 04 mars 2014 · 1 584 visningar

flugfiske dalqvist artikel fiske sjö fiskejournalen
Vatten av dimma Luften var tjock och vit som mjölk när jag i blindo lade ut flugan mot vattnet. Högt som en viskning lät det när flugan mötte vattenytan. Några linintagningar senare och det var tvärstopp.

Jag är vid en sjö jag besökt vid fyra tidigare tillfällen. Jag har inte valt de dagar med dimma men alltid har den legat över sjön vid mina besök. Vandringen hit spöklik. Skogen; luften lättare men stråk av dimma skär sig in mellan stammar och förökas och träden blir luddigt mörka, som om de är voro i upplösning.
Det är sen kväll när jag kommer fram. Jag är själv. Sjön, den är som tippexad. I jaktstugan jag får låna dessa nätter försöker jag få ordning på min packning: flugfiskespön, rullar, linor, tafsar, betesaskar, mat och som vanligt alldeles för mycket av allt. Det är tidig september och nätterna nu är frasiga och mörka. Det skall inom någon timma vara svart här så jag tänder fotogenlyktan och gör ett inlägg i spisen och värmen fyller stugan fort medan jag riggar mina spön. En blick ut genom rutan men inget har förändrats, utom ljuset. Funderingarna kretsar kring val av fluga. Mannen som tipsade mig om detta vatten säger inget annat än spinnfiske duger här. Men saken är den att mannen i fråga aldrig fiskat annat än spinn. Små spinnare som går i mörka färger är lyckosamma, berättade han. Ibland nästan nattsvarta. Jag garderar mig. Ena spöt med musimitation. Det andra med en stor svart torrfluga.
Jag ser vattenbrynet där nere när jag lämnar stugan och stenstranden som försvinner in i dimman. Jag vet inte vart jag skall börja. Står still ett tag. Det är tyst. Stilla. Jag bestämmer mig för att gå mot inloppet och pröva där istället för att fiska på måfå i ett vatten jag inte ser. Den lilla bäcken är också den alldeles tyst. Jag ser näckrosor, några få, som glömda frisbees på lekplatsen där i vattnet. Annars inget. Vattnet verkar nästan tomt på liv. Kanske har jag valt fel kväll, ännu en gång. Jag bestämmer mig för att fiska med musimitationen. Jag vill att något skall hända där i änden av tafsen, även om inte någon fisk hugger. Jag lägger betet så långt ut jag kan och börjar sedan med lugna fast bestämda ryck ta hem lina. Det ploppar till där ute vid var intagning men jag ser ingenting. Jag stirrar in i en vit vägg. Snart är betet vid strandkanten. Jag hoppar enligt mig själv mycket graciöst till en sten en meter ut i vattnet. Det är långgrunt här. Bäcken har till höger om mig filat en fåra och jag försöker i detta kast lägga betet där jag inbillar mig att den lilla strömmen klingar av ute i sjön för att sedan ta hem musen längs vattnet som bäcken pumpar ut. Efter tre intagningar rycker jag till som om jag blev skjuten av plasket där ute i dimman, mothugget blev i rycket perfekt men ingen tyngd känns utan enbart den där lätt flygande linan som närmar sig en själv. Jag vevar in. Avbitet. Gädda. Okay. Lämnar stenen för ikväll.
Jag går tillbaka till stugan och på trappan i ljuset av lyktan knyter jag på ytterligare en musimitation. Dimman över sjön har lättat nu. Men mörkret är snart kompakt. Jag tänker att det var synd att jag inte var här en eller två månader tidigare. Ljusare nätter att fiska efter harren. Det finns mycket grov harr i denna sjö. Spinnfiskemannen säger att fisk på två kilo hör till vardagen här. Likaså hans mytomani, tänker jag.
Vid sjön finns dock inte någon vardag. Här fiskas det aldrig. Det finns ingen båtplats här. Heller ingen båt. Bristen på bryggor är lika stor som efterfrågan. Jaktstugan och innehållet av den när tillhållet fylls bryr sig inte om sådant småvilt som fisk. Jag känner mig lyckligt lottad som får ha ett vatten för mig själv. Det som fattas är den stora fisken, jag tänker på vad mannen berättat, det mesta så klart bluff och båg, men i var lögn finns ett stråk av sanning. Eller i vart fall hopp. Gäddan gav mig hopp. Jag vet ju om att många av de grövsta harrar tas i vatten där det lever gädda.
När jag åter är vid vattnet följer jag brynet till jag möter ”piren”. ”Piren” är en smal udde vilken pekar rakt ut i sjön ett tjugotal meter, grova, uråldriga stenar och mellan dessa tusentals fastkilade stenbumlingar av modell mindre, vid tre ställen sipprar vatten igenom. Jag vet inte hur den här platsen kommit till. ”Piren” känns malplacerad här. Jag sätter mig på huk, det är kallt och fuktigt. Ifrån stugan till hörs en ljudlös fågel slå sig till ro. Ugglan. Hon sitter där i tallen, tydligt likt en skuggteckning syns hon mot den ljusa strimman av himmel som finns kvar. Här ute är jag dock omgiven av mörker. Vattnet är svart och trögt och jag tycker det känns menlöst att försöka i natt. Oengagerat lägger jag ut musimitationen längst sandstranden som stupar fort ner i djupet. Jag tänker att jag borde fästa sänken i tafsen och ändra valet av fluga men nu får det bli så här. Jag tar hem det första kastet fort. Musimitationen, det kanske mest självmordsbenägna betet av dem alla plumsar där ute i vattnet. Men inget händer. Återigen, långt kast men denna gång lugnare intagning. Inget händer. Det är för kallt och för mörkt och för lugnt, intalar jag mig. Men ett kast till. Endast några meter ut, närmare stranden detta kast och då händer det: ytan bryts tvärt. Musen slukas och i den mån mothugget behövs sitter det perfekt. Fisken uppför sig vilt i andra änden. Jag pressar den ganska hårt men fisken levererar även under press, jag måste ge lina en bra stund innan jag förhållandevis snabbt kan ta in fisken mot piren. Harren är grov, ryggen plöjer vattenytan och lämnar ett sort ”V” bakom sig. Det är en kilofisk. Jag ler. Bestämmer mig för att låta harren få gå tillbaka.
Det är kolsvart när jag likt ett nyfiket föl känner mig fram där på piren mot land. Lyktan på trappan syns likt en fyr i natten och jag stegar dit. En strimma av ljus inte tjockare än papper hänger kvar på himlen och mot den syns ingen uggla i tallen. Vad kan klockan vara? Vad heter sjön, egentligen? Jag kallar sjön för: ”Skuggvattnet”. Jag längtar in i stugans värme. Plötsligt hör jag ett dovt knakande inifrån skogen, nära bäcken. Jag står stilla. Hör mina hjärtslag och inget annat. Jag står så ett bra tag. Sedan hör jag hur något korsar bäcken, på väg bort ifrån mig vilket jag är glad för. Fantasin är inte ens bäste vän när man är ensam på det här sättet. Ett djur vandrar lugnt där i mörkret. Jag skäms när jag inser att jag fort stegar mot stugan. Allt som hör mörkret till och dessutom är stort och främmande eggar ens rädsla. Jag öppnar dörren och jag tar in flugfiskespöna. Sedan lyktan. Jag tänder åter i spisen och letar fram ännu en fotogenlykta samt några värmeljus och så bygger jag min trygga bubbla av ljus där i natten och det känns mycket bra. Jag äter och dricker och radar upp askarna med flugor på bordet. Jag har haft bra utdelning när jag fiskat med musimitationen. Onekligen. Jag gör inga val i natt. Väntar på timman innan gryning och försöker få lite sömn. Det är alldeles svart ute och jag släcker alla ljus utom lyktan och när jag lagt mig och sluter ögonen tänker jag inte på det som finns där ute i mörkret utan jag tänker på klara sommardagar och bra fiske och sedan somnar jag mycket fort.

Jag tappade två stora fiskar under morgonen. Sakta men säkert kom gryningen och det var mycket fuktigt och kallt. Efter det sista hugget har det varit alldeles lugnt. Jag beslutar mig för att ta en paus. Inget händer nu vid vattnet. Jag går mot bäcken och följer den en bit men inne i skogen är det fortfarande mörkt. Jag vänder om och funderar på att ge upp detta vatten. Visst, levererat har det, men inte på det sätt jag drömt om. Det måste vara så att jag är här för sent. Jag blir väl tvungen till å ge vattnet ett nytt försök nästa år, då tidigare. Fast, nej, nu är jag här. Jag måste ge vattnet en ärlig chans. Jag vet att det finns stor fisk. Det är mig det hänger på. Något rörde sig lugnt men fort ut i det svarta vattnet från stranden och det måste ha varit gäddan. Jag går mot ”Piren” och fortsätter längs vattnet till jag är vid utloppet av sjön som är en knappt märkbar bäck. Svart, grund och trög. Jag följer bäcken in i skogen. Tall, mossa, sten och lav går jag i och efter ett hundratal meter blir bäcken faktiskt bredare och det finns meterdjupa sel här och var. Jag fortsätter längs bäcken och nu liknar miljön en kommunal park, tät grön mossa som omger det svarta vattnet. Jag går mot vattnet men slutar tvärt innan jag försvinner ner i marken. Jag fortsätter längre in i skogen och här och var ser marken fast ut längs vattnet. Jag sicksackar mellan stora tallar och vid en plats där bäcken gör en vändning kommer jag fram. Jag sitter på huk och bara tittar. Här är det djupt. Längre nedströms flyter vattnet på en aning snabbare och stora stenar och en bäck som letat sig in mellan tallarnas rotsystem gör mig hoppfull. Jag rör mig sakta nedströms en bit från vattnet. Jag ser en djuphåla och en liten virvel i vattnet, jag stannar till. Byter tafs och fluga och rör mig sedan stilla mot vattnet, stannar till och funderar över vart jag skall lägga mitt kast. Jag går längre uppströms och låter flugan landa några meter innan djuphålan och när strömmen sakta sakta tar linan med sig ger jag efter. Centimeter för centimeter närmar sig myggimitationen platsen jag tror på och allt ser perfekt ut. Hugget kommer strax efter att myggan passerat den lilla virveln och jag gör mothugg och fisken sitter. Fisken är stark. Längre nedströms finns luriga rötter, jag håller fisken därifrån. När jag går mot vattnet och fisken kan tas in mot land ser jag att det är en liten skönhet till öring. Några hekton av rena muskler. Krokar loss fisken och låter den återgå till sin plats. Öring alltså. På första kastet. Jag slutar fiska och vänder åter mot sjön och tänker att öring finns inte i sjön, vad jag vet... men, vänta nu, någon kilometer nedströms finns en å. Kanske man skulle packa ihop och gå dit. Men vart skall jag sova? Jag bestämmer mig för att äta och fundera på saken.

Vaknar med ett ryck. Det plaskar utifrån sjön till. Inte ett blygt vakande utan mer ett magplask. Jag öppnar dörren och hinner se baken av en älg, vatten yr meter upp i luften när älgen skakande försvinner in i skogen. Jag har nu bestämt mig. Jag plockar ihop min utrustning. Gör allt redo för avfärd tidigt i morgon bitti, eller sent i natt. Känner mig sömndrucken, och allt är så stilla här, det gör mig orolig och väger in i valet och när klockan lämnat midnatt låser jag dörren, hänger nyckeln där nyckeln skall hänga och så går jag genom mörk skog och ovan trädkronorna är himlen försiktigt ljus och någon enstaka nattaktiv fågel sjunger för mig och jag skrämmer upp tryckande skogsfågel när jag följer bäcken som verkar mycket död och jag tänker på just ingenting där i skogen tills jag i steget stoppas av det där fjärran bruset som får en å le.
Jag står vid en förfallen byggnad intill ån. Taknocken kvar. Murstocken likaså. Annars enbart två väggar och inget mer. Jag går nedströms. Älven finns i tankarna. Det är ljust här. Jobbig vegetation, för mig. Vilket pekar på bra fiske. Jag går förbi ett flertal fina fiskeplatser. Vid en plats så tar ån en utdragen u-sväng, och en stor tall står mitt o ån på en ö av sand och i tallen hänger flera gamla nät, tomma sådana, fågelbollsnät. Jag tar av mig packning, kängor, strumpor, jeans och tröja och så vadar jag med flugfiskespöt mot tallen men efter några meter försvinner bottnen för mig och jag måste simma mot ön och vattnet är ljummet och när jag är framme så kikar den första solen fram och värmer mig. Jag lägger kastet i strömmen och släpper efter lina tills jag inte längre ser flugan och så gör jag om proceduren vid olika fåror. Vid tionde kastet försvinner flugan på ett mycket bestämt sätt och jag gör mothugg och jag känner att det är en tung fisk. Jag blir genast nervig. Börjar tänka på om jag verkligen knutit med omtanke. Vad har jag egentligen för tafs på? Varför lägger jag inte ner mer engagemang i detaljer? Men när jag efter några minuter får in fisken mot sanden slutar jag tänka och det enda jag ser är att det är det största öring jag fått. Så glimrande vacker där, i vattnet. Jag doppar mina händer i vattnet och krokar loss öringen och ser hur fisken efter några sekunder försvinner ner i djupfåran, ovetande om vad som egentligen har hänt.
Blå himmel nu. De lätta molnen har gett upp och jag lägger mig i skuggan och bara ligger där. Hör några strandpipare. Vatten som porlar. Vind i träden; som en vaggvisa. Jag vaknar helt lugnt och ser att jag sovit någon timma för mycket. Jag simmar över till stranden där jag har min packning. Solen hettar nu i eftermiddagen. Det känns som om hela världen är ens egen här. Jag går nedströms. Fiskar av djuphålor som talar till en. Får fisk som får gå åter. Harr. Öring. Enbart. Efter någon timma börjar jag bli trött. Den steniga, blöta, vegetationsrika terrängen tröttar ut mig och solen bara fortsätter steka mig. Jag blir trött. Missar mina steg. Sätter foten i djupt vatten och vacklar till. Vid en lugn sträcka av vattnet tar jag av mig packning och börjar fiska. Flugan på sin drift där ute i ytan och harren som alltid verkar huggvillig tar jag till mat. Jag kokar vatten, rensar fisken, saltar och pepprar, tar fram en påse med timjankvistar och lägger i vattnet och skär fisken i fina bitar och lägger i vattnet och sedan äter jag och det smakar mycket bra.
Vattnet breder ut sig, blir större och saknar således karaktär. Jag tycker inte om det. Går fort nedströms och solen hastar nu bort från mig. Det skymmer och blir svalare och jag går fort nu och efter ytterligare en timma är jag på en grusväg som tar mig genom tallskog, jag ser tjäder som vilt lämnar grusvägen och flyger in i skogen, jag hör vattnet där inne, jag viftar vildsint, som en paranoid efter myggen som jag vill dräpa. Jag tänker på sjön. Vänder mig om och ser att det har samlats moln där jag tror mig veta att sjön ligger. Det känns som det alltid är moln där. Jag vill inte fiska där. Ingen fiskar där, varför skall jag då? Nej, nej jag skall inte dit mer. Jag hör bilar och jag är ute på landsvägen bred som ett flygfält och efter en timmas väntan kommer bussen mot Jokkmokk. Det är skönt att sitta i värmen på bekväma säten och lyssna till radion och veta att man är på väg hem. Jag åker genom myr, över älv och genom milslång skog. Fjäll i horisonten. Jag öppnar min dagbok och läser min konversation med mannen, ”spinnfiskaren”. Så många då i stunden bagateller man glömt, men som nu breder ut sig som myrarna vi åker genom. Jag bestämmer mig för att nästa sommar fiska där igen, i dimmvattnet.
Bussen närmar sig målet och jag tänker att det är fint att det finns sådana platser som man kan lämna och sedan tänka sig åter till. Platser som får en att klara av den ogästvänliga vintern. Platser som man inte vad de innehåller och inte heller vill en. Men, det finns också något vemodigt där.

Allt det vatten man aldrig hinner se.

  • David Dalqvist och Daniel Lindberg gillar detta




Detta inläggets trackbacks [ Trackback URL ]

kliknij från kliknij

Trackback på sep 14 2014 16:55

wejdz från wejdz

Trackback på sep 17 2014 05:35

tutaj från tutaj

Trackback på sep 18 2014 23:31

wejdz från wejdz

Trackback på sep 25 2014 17:51

www från www

Trackback på sep 26 2014 00:31

remonty mieszkań från remonty mieszkań

Trackback på sep 29 2014 12:51

kliknij från kliknij

Trackback på sep 29 2014 15:13

odwiedz från odwiedz

Trackback på sep 30 2014 17:12

pozycjonowanie från pozycjonowanie

Trackback på okt 23 2014 17:35

internetowych från internetowych

Trackback på nov 09 2014 17:12

stron från stron

Trackback på nov 12 2014 12:36

www från www

Trackback på nov 16 2014 23:26

www från www

Trackback på nov 17 2014 22:15

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök i min blogg