Så sitter man nu här igen, med det vita papprets förbannelse framför ögonen. Hur inleder man en historia? Hur förklarar man det förflutna? Någonstans känner jag att jag borde börja från början, så det är det jag kommer att göra.

Det är tidigt 90-tal, några mil norr om Karlskrona. Tre smågrabbar cyklar längs med dammiga grusvägar mitt i sommaren. Jag och två vänner från barndomen vars namn jag nästintill glömt bort var på väg till den mörka skogssjön mitt ute i skogen. Malmsjön. Bara namnet ger mig rysningar än idag, en skreva mitt ute i ingenstans, utan farbara vägar i närheten omringad av tät granskog och kärr, kalhyggen och trollskog om vartannat. Cyklarna fick man ställa någon kilometer bort från sjön, och sen följa en gammal timmerväg ner genom pors och aspsly. Så tittar den fram mellan granarna, sjön, gnistrar och blänker i solljuset. Vi darrar av förväntning när vi kommer ner till båten, Mattias har fått låna nyckeln från sin far med innerliga löften om att se till att vi låser hänglåset ordentligt när vi ska hem. Vi öser ur båten, låser upp kättingen och glider ut på sjön. Ryggsäckarna plockas fram med draglådorna. Vi börjar fiska så fort vi pustat och stånkat oss över till andra sidan sjön, till en liten klippa som sträcker sig ut i vattnet. Det är gäddan som står på schemat, såklart, och vi kastar våra skeddrag och spinnare och vevar hem om och om igen. Ingen av oss vet någonting om något språngskikt under ytan, ingen av oss har hört talas om spinnstopp (även om vi har någon teori om att man ska dra i spöt lite då och då för att variera gången på Atom-draget). Vi bryr oss inte om pelagiskt jagande eller stationär gädda, vi vet bara att det finns gammelgäddor. Stora gammelgäddor, minst 5 kilo.

–”NU!” vrålar Mattias och ser ut som om han fått en stöt och vevar lite mer fokuserat, upp till ytan kommer en liten gädda på ett par tre hekto med ett litet skeddrag i munnen. Vi andra två gratulerar halvhjärtat och fortsätter nöta. Efter ett tag lyckas den andra grabben också kroka en snipa och nu börjar förödmjukelsen bli total. Det är en hård stämning i båten när vi börjar ro tillbaka efter en lång dags fiske, säkert tre timmar ute på sjön, och jag har återigen lyckats kamma noll. Mattias bror har lärt honom det där otäcka uttrycket som involverar fiske och ett könsord, vilket skallas högt med vartenda årtag inåt land. Jag har mitt skeddrag släpande efter båten och är något tjurig då båten skrapar emot klipporna vid båtplatsen, och jag börjar veva hem prylarna, helt inställd på att bli kallad ovan nämnda titel hela vägen hem, då jag ser skeddraget komma intill båtkanten. Då, från ingenstans dyker det upp en gröngulfläckig blixt från ingenstans och nyper skeddraget, ruskar på huvudet två gånger och försvinner in i vassen med mitt Atom, och jag försöker frustrerat och med en puls på 180 förklara att det var en gädda som tog betet. Dom andra skrattar gott åt mig när jag står och tittar på linstumpen som hänger snopet från spötoppen, och jag förstår aldrig riktigt vad som hände. Ingen av oss vet någonting om knytbart 30lb-tafsmaterial eller shock leaders.

I augusti 2009 smög jag runt en skogssjö strax utanför Jönköping med ett 10 fots haspelspö, riggat med ett stavflöte på 5 gram, tre BB2-sänken och en #10-krok agnad med två maggot och två majskorn och stirrade på en sutare som rullade ute i viken. Jag lägger ut metet försiktigt och så tyst som jag bara kunde, sänkena och flötet landar i vattnet med ett försiktigt plopp och jag hukar mig ner i ormbunkarna och väntar. Efter ett par minuter bubblar det lite runt flötet, som sen börjar guppa lite, tiltar försiktigt på sidan och börjar vandra iväg. Jag sätter mothugget och sutaren går iväg med linan, slirbromsen gnäller tyst och jag tänker: ”ÄNTLIGEN!!!” Jag har nött något sinnessjukt efter denna eländiga sutare som gäckar mig något fruktansvärt. Efter en liten fight får jag in den lilla sutaren till strandkanten, den väger inte mer än 400-500 gram då en gröngulfläckig blixt dyker upp från ingenstans, klipper sutaren över ryggen, ruskar på huvudet två gånger och försvinner in i naten med sutare och rigg. Kvar står jag vid strandkanten och skakar på huvudet, och förstår inte riktigt vad som hände. Vid det här laget vet jag betydligt mycket mer om språngskikt, mothugg, shock leaders och knytbart tafsmaterial, men oturen…? Den hänger med än.

Välkomna till min blogg!