Cheers

ENJOY

Just nu befinner vi oss uppe vid Murchinson och Nelson området på Sydön. Pga höga vattenflöden i dom större älvarna har vi fått leta oss ut i skogen i jakten på mindre biflöden med lägre vattennivåer!

Vi kommer att uppdatera så mycket som möjligt, men det kan hända att det dröjer lite mellan gångerna då vi inte har tillgång till Internet hela tiden.

Nu får ni nöja er med detta / Tight lines from NZ

Multen har funnits som ett mål inom mitt flugfiske i bakhuvudet under några år men det har aldrig blivit av att göra en seriös satsning på dessa lynniga fiskarna, förens nu..
Gröna flugor binds och google earth går varmt på datorn för att försöka hitta några tänkbara platser där multen kan trivas.
Utan att riktigt veta var man ska börja leta gör jag ett första försök att hitta multen. Väl på plats börjar jag gå längs med stranden med blicken fäst på vattenytan i hopp om att få sen en virvel eller en fena som bryter ytan. Går flera hundra meter utan att se ett spår av multe syns till.

Utan en krusning på ytan hittar jag en plats där man kan stå några meter över vattnet med lite bättre överblick vad som händer under ytan. Det första jag ser är en bred grå skygga komma glidandes förbi med en kritvit mun som betar längs med bottnen. Där sitter jag på en sten och ångrar mig bittert att jag lämnade spöet i bilen och kan bara titta på när den simmar förbi mig i samma mönster gång på gång. Så fort jag reser mig upp får multen syn på mig, och den blanka utan bryts blixtsnabbt av en stor virvel.
Skyndar mig bort till bilen och riggar spöet, nästan halvspringer tillbaks till platsen jag såg multen bara en kvart tidigare. Smyger försiktigt och sätter mig på samma sten igen. En halvtimme, en timme, tiden bara springer iväg och inte ett spår av nån multe syns på resten av dagen..

Efter denna dagen tänker jag inte ge upp..
Sitter och kollar väderprognosen några dagar senare, 2m/s 24° utan moln visar prognosen dagen där på, väckarklockan ställs på 05.00. När klockan ringer har solen redan tittat fram, packar in det som behövs i bilen och kör mot kusten.
Efter några kilometer ligger dimman tät över vägen och håller i sig hela vägen fram tills man är på plats där jag några dagar tidigare har sett multe.  Inte förens solen letat sig en bit upp på himlen börjar den tjocka dimman lätta och visa vattenytan som även idag ligger alldeles spegelblank. Bara några minuter senare simmar dom första multarna förbi, ett stim på fem fiskar kommer glidandes strax under ytan. Ibland dyker dom ner med huvudet och äter från bottnen, när spetsarna på deras stjärtfenor bryter vattenytan kan man tro att man står och spanar efter bonefish på flatsen.
Sakta simmar dom i samma mönster, dom kommer förbi rakt framför mig i 20 sekunder innan dom fortsätter iväg för att sen komma förbi några minuter senare. Stora stim av fiskyngel flyr i ytan när dom får syn på multarna när dom stillsamt kommer betande.
Efter ett tag börjar man kunna se stimmets rörelse mönster, så fort det börjar sprätta i vattenytan vet man att multarna börjar närma sig. Börjar försiktigt smyga mig närmare strandkanten så fort stimmet simmat förbi. Sätter mig på huk och lutar mig mot en lite större sten. Så fort det börjar att sprätta i ytan gör jag mig beredd att lägga ett kast mot stimmet, ser några skuggor 10 meter framför mig som simmar rakt emot mig. Lägger ett kast i den riktningen jag tror dom kommer simma. Självklart simmar dom åt andra hållet och flugan är inte ens i närheten av att multarna ska kunna få syn på den när den sakta sjunker mot bottnen.
Det fortsätter på samma sätt under hela förmiddagen, ibland räcker det med att skuggan från en fågel som flyger ovanför hamnar i stimmets synvinkel så bokstavligen exploderar ytan och det är bara att vänta tills multarna sakta men säkert börjar simma sin vanliga runda igen.
Och helt plötsligt blir allting så som man planerat det, tajmingen blir helt perfekt, stimmet simmar i den riktningen jag lägger flugan som sakta sjunker ner till rätt djup. Stimmet närmar sig och när dom första multarna simmar förbi flugan som nästan sjunkit ner till bottnen börjar jag sakta ta hem flugan när tre multar bara simmar förbi flugan utan att ens titta på den, en av multarna i stimmets kant vänder och simmar bara en halvmeter bakom flugan några meter. I ett snabbt stop i hemtagningen försvinner den gröna flugan in i munnen. Utan att riktigt hinna reagera sitter mothugget, och lika snabbt börjar rullen tömmas på fluglinan. Lite chockad börjar jag förstå vad som hänt, efter flera dagars fiske efter multar som ibland bara simmat förbi flugorna utan att visa nåt som helst intresse överhuvud taget, blivit skrämda av fåglar och fluglinan.
Den oranga backingen börjar visa sig en bit ut  i vattnet, jag har inget att sätta emot dom första tio minuterna, känner bara tunga knyckar går från 40 meter lina ner genom spöet. Nu börjar jag fundera på hur mycket jag vågar pressa fisken utan att min 0.18 tafs går av. Går ut några meter i vattnet för att minska risken att multen går in i dom tångklädda stenarna längs med kanten. Lugnt börjar multen visa tecken på att ge upp och när den kommer närmare kan jag vinkla in den mot mig. En stor lättnad lägger sig när jag kan greppa runt den grova stjärtspolen, kollar bak och frågar en dam som suttit och kollat ett tag om hon hade kunnat hjälpa mig att ta ett snabbt foto. Efter att ha visat hur hon ska göra och några foton blivit tagna och enlängd markering gjord på spöet kan jag återigen gå ut i vattnet och låta multen återhämta sig i det varma vattnet. Känns så otroligt bra när den simmar ut i vattnet tills man inte kan se den gråa skuggan längre..