Greta 1.5 år får studera Rödingars beteenden, på så sätt lär hon sig hur de fungerar och förhoppningsvis kommer hon att kunna fånga många av dessa skönheter

Skämt och sido, ett fantastiskt ställe att se hur tex RÖDINGEN beter sig är just på Aquaria i Stockholm. Jag kan stå länge, länge och betrakta hur fiskarna rör sig, hur de bevakar sina platser och se hur de bökar i botten för att finna föda… Mycket lärorikt…

KOLLA IN DENNA KÄRLKSFÖRKLARING där Greta gör allt för att visa vem som bestämmer…

GRETAS KÄRLEK TILL RÖDINGENFILMEN KLICKA HÄR…

Joakim

Nu är det den tid på säsongen då många fiskevänner sätter sig vid sina bindstäd och skapar sig säsongens läckerbitar. Det binds flugor till kors och tvärs… en av de mest imiterade insekterna är Nattsländan. På en fluga konstruerad för att efterlikna en en “nattens riddare” hugger öringar och harrar hej vilt.

Det finns en uppsjö flugmönster som ska efterlikna detta flygfä och många fiskar riktigt bra. Europea 12 är en klassiker, Åbosländan är en annan (en bild finns längst ner i texten). Just åbosländan är en fluga som har en kropp av kork för att flyta ordentligt och denna stod modell för mig när jag skapade mina tre förmodade “fiskfångaremonster” dessa döpte jag lite Göteborgsvitsigt…

Vass is das

Miss Näver

Mr Näver

När jag var ute på en promenad för ett par dagar sedan i naturen, gick jag och tänkte på den kommande säsongens fiske. Jag satte mig ner vid en strandkant och fick syn på all vass som spolats upp på stranden. Torkad vass flyter väldigt bra, tänkte jag och fick en idé, Jag gick fram till en vasspinne och bröt av en bit. Den delade sig i flera små bitar och jag fick en som såg ut som en liten vinge. Jag bestämde mig för att ta med ett vasstrå hem för att testa om det gick att binda några flugor av det. Första flugan gag konstuerade fick arbetsnamnet “Vass is das”  På en krok stl- 10 sitter en foamkropp lindad, ovanpå den ligger två tunna vassbitar limmade omlott med superlim. Hacklet på flugan är ett rött tupphackel. Vingarna är skurna i bakkanten (se bild). Flugan ligger bra i vattnet och det skall bli spännande att se om fiskarna undrar vad det är som flyter omkring på vattenytan (som det tyska namnet vill påvisa, Was is das)

“Vass is das” har sett dagens ljus och väntar på att provas i skarpt läge…

Vassvingar formar ett V yttervingarna klippta…

Ovanifrån en V… vacker profil…

Foamkroppen och vingarna underifrån…

När jag ett par dagar senare åter var ute och vandrade i naturen kände jag inspirationen flöda. Vassflugan som jag skapat hade blivit så bra och den flöt så snyggt i vattnet att jag ville prova att konsturera andra saker. Vingar går att skapa på en massa olika sätt. Efter att ha googlat runt på internet insåg jag att ingen fluga var kostruerad av ett material som vi i Sverige har i obegränsad mängd, BJÖRKNÄVER. Nävern används för att isolera gamla tak, man gör skor av det osv.

- Varför finns det inga flugor av näver, tänkte jag och gjorde två varianter.

En fluga bev försedd med vinge av lite tjockare nävermaterial och en där jag skiktat nävern tunt och band på en mindre krok. Den tjockare nävern med liten V form bak, vilket i min värld liknar en manlig frack i viss mån… det fick bli en “Mr Näver” och den andra med rak vingebakkant vilket liknar en klänning eller ljol… det blev en “Miss Näver”. Skillnaden på de två är att Mr Näver är bunden på en krok stl. 10 och miss Näver på en krok stl. 12 (lite mindre)

Mr Näver med foamkroppen, nävervinge och rött tupphackel..

Nävervingen på Mr Näver är lite mörkaktig. Näverbiten har en fin naturlig marmorering…

Foamkropp

MR NÄVER never Miss…

Miss Näver är lite mindre och har en lite ljusare och mjukare vinge

Kjolliknande vinge…

Miss Näver ligger fantastiskt på vattenytan, denna tror jag mycket på…

Här är hela TRION samlad… Uppifrån sett Mr Näver, Vass is das, Miss Näver…

Nedan kan du se den slända som heter Åboslända och den som kallas Europea 12… dom fångar fisk till tusen…

Åboslända

Europea 12

Det skall bli ruskigt spännande att se om det blir fisk på dessa rackare i sommar… Vad tror ni???

På länken nedan ser du en fisk fångad av mig med en europea 12… Detta är vad jag vill fånga med mina nya flugor…

http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee

Skitfiske på alla…

Joakim

Ryggsäcken knirrade lätt i sina plastspännen. Det frasade krispigt i den torra mossan under mina skor där jag gick. Det var den 5 juni och det var nu det kunde hända. Ett sting av förhoppning om att det ändå var för tidigt fanns i min tanke.

Vattenspegeln låg där, näst intill blank, sånär på en då och då fläktande liten bris. Det var när dagen övergick i kväll och solen la sina mjuka strålar på vattenytan som stillheten skulle komma. Så hade det varit de två sista dagarna i Dalarna och så skulle säkert ske även denna kväll.

Jag vandrade längst kanten till den lilla sjön Yxen. Överallt manade naturen till stillsamhet. Jag kände hur kroppen gick ner i varv och intog samma läge av ro som omgivningen. Det var ljummet i luften. Det luktade furuskog.

Jag i den lugna vårkvällen.

Sjön lägger sig och bildar sin spegel.

Frasig mossa.

Plötsligt ryckte jag till. Inte långt ifrån mig, ett par tallar bort, ljöd gökens kraftiga skall. Det är häftigt att vara nära göken när den låter. Det karaktäristiska ljudet KO KO förändras till ett KO KO med ett väsande innan. Jag tittade länge upp i tallkronorna för att få en skymt av fågeln men utan resultat. Inte förrens jag gick vidare lyckas jag se den. Den flaxade då iväg över myren bakom mig.

Jag gick i maklig takt. Sjön låg där den låg och tänkte inte flytta på sig, så varför jäkta. Den ondulerade terrängen gick en upp, en ner och jag rörde mig följsamt med den. Tallarnas rotsystem sökte sig ner till sjön och bildade på vissa ställen förädiska håligheter vilka man inte vill trampa ner fötterna i. Blicken riktad strax framför mig, för att slippa benbrott. Jag rundade en liten viks innersta vrå och fortsatte ut mot en udde. Platsen för udden är den som sist släpper solen vid dess nedgång. Eller nedgång, varför heter det så? Solen går ju inte ner, det är ju faktiskt jorden som roterar!? Struntsamma, solen värmer längst på udden, PUNKT.

Strax innan udden finns en gammal stol placerad. Den har stått där så länge jag har vandrat i detta område. En förmodad kvarleva av något fiskarfänge skulle jag tro. Här har man suttit och spanat ut över sjön för att se när öringen börjat vaka. Kanske har man ropat hejarop till fiskevänner som drillat sina fiskar. Stolen är rostig men fortfarande intakt. Ibland kan jag få en känsla av att även konstruerade saker kan ha sin plats i naturen. De förefaller nästan vara en del av omgivningen och på något vis naturliga. Denna stol har en sån känsla för mig, för andra upplevs den säkert som skrot.

Udden på andra sidan vattnet.

Innersta viken med underbart klart vatten.

Jag i den gamla stålstolen på andra sidan ligger udden.

Försommarsolen värmde gott. Inne mellan tallarna var det helt vitt. Porsen stod i full blom. Det var vackert som alltid, nästan som om det låg ett snötäcke på marken. Jag gick närmare. Ett betraktande av blommorna visade att det som såg ut som vita bollar, egentligen var massvis av blommor samlade till en boll. En humla kom surrande i luften. Den gick in för landning. Klumpigt satte den sig på en porsblomma och började kalasa. Efter en stund satte den av lite vingligt över heden. Porsen är en fantastisk myggbortjagare när den gnids mot huden. Jag gjorde ett test. det luktade lite citrus på huden där jag gnuggat. Inga mygg i luften denna kväll.

Pors i vackar blomning.

Vinglig humla i matbutiken.

Perfekt myggmedel.

Jag vandrade vidare ut på udden. Först passerade jag en hed med blåbärsris. Sista biten gick genom meterhög vide. Väl ute på udden var det trollskt. Tallarna stod stadiga på sina platser. Solen föll på dess stammar och skapade långa skuggor in över land. Här på udden ligger mitt absoluta drömläger. Jag har fiskat här otalet gånger och alltid fått fisk. Solen ligger på och värmer länge innan den doppar bakom träden. Denna gång hade jag inte med mig någon fiskeutrustning och som jag skrev i början så bävade jag för att något skulle ske denna kväll. Det jag var rädd för var att jag skulle få se hur det började kläcka stora sländor, så kallade Danicor. När detta händer (ofta i början av juni) blir öringarna som tokiga och hugger som galningar, då vill man fiska.

Blåbärsris

Meterhög djungelvide, ibland svårforserad…

Mer djungel

Långa skuggor med favoritlägerplats hitom stenen…

Eldplatsen med två trädstockar redo för bål. Min funderarklippa nere vi vattnet.

Jag satte mig på den stora stenen nere vi vattnet, Min så kallade funderarklippa låg i den gassande solen. Jag tittade ut över vattnet med fötterna i solglittret. Det var magiskt. Här brukar jag sitta och ta mig en funderare över saker som måste funderas på. Jag tog fram min termos och hälde upp en ordentlig kopp svart kaffe. Jag smuttade försiktigt för att inte bränna mig och få en sån bränntunga som känns inne i munnen. På en annan sten en bit bort satte sig en fågel, en sädesärla. Det var den första jag sett för säsongen och det värmde mitt hjärta. Den satt där med sin stjärt guppandes upp och ner. Kameran som jag hade med fick jobba på digitalzoom och bilden av fågeln blev inte toppen.

Med fötterna i guldskimret på funderarstenen.

Sädesärlan, en välkommen gäst.

Känslan av att naturen visade upp sig var påtaglig. Jag tycker om moment när det känns som om någon vill berätta något för mig. Nästan som en Andlig känsla. Plötsligt såg jag ett mycket träffsäkert tecken. Ute över sjön flög en fiskmås nära ytan. Den flög ryckigt och stack med jämna mellanrum ner sin näbb i vattnet. Detta beteende uppvisar fågeln när “SLÄNDORNA KLÄCKER”. Vid en viss vattentemperatur flyter nymfen av Danicasländan upp till ytan och vecklar ut sina vingar. Men i stället för att bli irriterad över att fiskeutrustningen inte var med kände jag en glädje över att verkligen få följa naturens spel på nära håll. Jag kikade ner i vattnet nedanför mig och mycket riktigt kunde jag där se flera slädor som stod på vattenspegeln och torkade sina vingar. Ute på sjön började öringen att förstå vad som hänt. Hela sjön exploderade i ett matkalas. En roddbåt var påväg ut på sjön och efter bara ett par minuter kunde jag se hur personen stod med spänd fiskelina. (En liten avundsjuka kunde jag trots allt konstatera.)

En mås i ryckig färd över vattenytan är ett säkert tecken.

En slända ger vibrationsringar på vattenyten. Öringen är på väg.

En Danica, som en oxfile för oss!!

Jag vet inte hur länge jag betraktade det fantastiska skådespelet som utspelade sig. Överallt plaskade det i vattnet av fiskar som hoppade i ytan efter mat. Efter någon timme vandrade jag vidare tillbaks mot bilen. Fiskaren i båten stod åter igen med böjt spö. När jag vandrat tillbaks genom videdjungeln, saxat genom den snöklädda porsen och försiktigt tagit mig över tallrotsfällorna möttes jag av en ändå vackrare syn. Ute på myren vid sjöns ena ände var det också vitt. Jag förstod att det var nu som sommaren gjort sitt slutgiltiga framsteg och marscherat in i 2011. Ute på myren stod hjortronen i full blom. Som grädde på moset så bjöd sländorna upp till sin karaktäristisk dans i kvällningen. Lyckan övera att få vara med om detta gjorde mig varm

Detta måste räknas som en stor liten vandring. 5 juni då sommaren kom till Dalarna.

Hjortronblomning.

En vacker skapelse som snart bär guld i sin krona.

Sländorna bjuder upp till dans.
Tack för att du läste, snart är 5 juni där igen och denna gång skall jag fiska…  men först ett par veckor av smällkall vinter…

Joakim

Morgonen låg där stilla och behaglig. Solen sken och det glittrade i vattnet nedan för vår tältplats. Tobbe låg fortfarande och sov. En morgon som denna, när det var hemresedag, orkade jag inte tillaga någon frukost. På stenen utanför tältet jobbade stormköket på med ett fräsande för att värma vatten till en “morgonkåsa” starkt kaffe. En näve jägarmix fick bli dagens energikick. Jag kikade ner i det klara älvvattnet från min höga position. Nere vid älvkanten kunde jag tydligt se flera skuggor röra sig över botten. Det var öringar som jagade sin frukost. De stod där nästan stilla bakom en liten sten eller grop, med små rörelser höll de sig kvar. Plötsligt och gjorde de små utfall, simmade framåt, gick upp till ytan och tog något för att omgående glida tillbaks till sin ståndplats. Det var en fantastisk syn. Att uppifrån, med en kopp varmt kaffe, få sitta och följa naturens skådespel gjorde mig gott. Jag satt kvar i solskenet och njöt. Efter en stund gjorde jag i ordning mitt flugspö och hasade mig ner för slänten till vattnet. Väl nere kunde jag konstatera att det skulle bli svårt att nå fiskarna med linan. Träden bakom mig var i vägen. Mina vadarbyxor och skor var redan nedstuvade i en väska vilket håll mig till ett alternativ, på land. Jag gjorde ett flertal försök men skrämde istället iväg fiskarna.

Tidig morgon vid tältet.

Spö och björk i morgonkaffespegel.

Det rörde sig i tältet, Tobbe klev upp och ut ur tältet. Jag vandrade upp till honom. Vi bestämde oss för att omedelbart riva lägret, packa ihop alla grejer och bära de ner till platsen där helikoptern skulle hämta oss kl.12. Efter ett flertal vandringar fram och tillbaka de 300 metrarna och en ordentlig skopa svett hade vi fått ner all utrustning till myren. För att lätt kunna hittas av helikopterpiloten la vi den Neongula väst som vi fått medskickad, över packningen. Helikopterpiloten beskrev västen som “att ställa ett ut ett rödljus på en tom parkering.” Med västen framme kunde hon sikta oss från en kilometers avstånd.

All utrustning på plats för upphämtning och den Neongula västen väl synlig.

Alla vadarkläder var nedstuvade i sina väskor och det gjorde att vi fick hålla oss på land. Tobbe hade sitt haspelspö framme och han gick upp och ner längst forsen. Han kastade och vevade, vevade och kastade utan resultat. Jag gick runt med min kamera och fotograferade. Det var en dryg timme innan helikoptern skulle komma.

Tobbe kastar…

och vevar…

Tobbe uppe vid forsnacken…

Efter en stund kände Tobbe sig nöjd och jag frågade om jag fick låna hans kastspö, det fick jag självfallet. Långa härliga kast flög över älven. Jag lät draget sjunka något och dras med av strömmen innan jag började veva hem. Efter en kort stund hade en liten öring den goda smaken att se draget som föda och villigt låtit sig vevas in till land. I luften hördes plötsligt det välbekanta ljudet av helikopter. Ett sista kast planerades och draget svingades över hela älven. Helikoptern kunde skönjas i horizonten. Jag bestämde mig för att veva in linan lite snabbt denna gång och bege mig till den bestämda upphämntningsplatsen. Med en ljudlig smäll tog det tvärstopp i rullen.

- Jävlar bottennapp, svor jag lite halvhögt och ryckte till i spöt, det gav med sig.

Det började rycka och slita i linan och jag insåg att det inte var bottennapp utan en fisk. Hugget hade kommit strax efter att draget (en mini Zigge) slog i ytan. Hela linan var således ute och redan var det tungt att veva hem. Helikoptern var nu strax ovanför mig och jag jobbade glatt på med min fisk. Problemet var att jag inte hade några vadare på mig, ingen håv och det var massvis med sten där jag stod. Jag var tvungen att försöka dra in fisken med spöt. Det var en fin öring och jag ville ha med den hem. Efter en del trocklande lyckades jag få in den bland stenarna. I samma stund som Helikoptern satte ner sina medar på den videsnårsklädda ängen landade jag en fin öring på knappa kilot, vilken avslutning och vilken lycka!

Jag lägger ett precisionskast i andra sidan av Kaitumälven.

Ett PANGHUGG!!!

Indragning av fisk…

Kan inte vada…

LYCKA!!!

Helikopter på ingång (Underbara gänget på Arctic Heli)

Jag med den landade öringen, zigge i munnen…

Jag kände pressen på att bege mig till helikoptern och hjälpa till med att stuva in all vår material.

VAD SKULLE JAG GÖRA MED DEN FINA FISKEN?

I vanliga fall förespråkar jag att äta den fisk som jag fångar på plats, jag fiskar inte för att ta med fångsten hem. Men hur räknades detta. Jag skulle ju hem men äta måste jag, den fick trots allt bli matfisk. Jag tog närmsta bästa sten och slog ett par gånger över huvudet på öringen. Den gav med sig. Med ett par snabba språng var jag framme vid helikoptern. Jag hälsade på den kvinnliga piloten Lisa och berättade att jag var tvungen att rensa min öring.

- Inga problem, sa hon glatt, vi väntar.

Jag dök ner i ytterfacket på min väska och fick fram kniven. Innan jag tömde min lilla frysbag på saker och gav mig ner till stranden försäkrade Lisa mig om att det fanns is på basen dit vi skulle och då kunde jag frysa in fisken där. Jag satte igång att rensa fisken. Lite häpet tittade jag på innehållet i fiskens mage. Jag kunde konstatera att magens innehåll, på denna kilofisk, innehöll en lämmel. Snacka om aggresivt beteende. Lämmlar simmar bra och försöker helt enkelt ta sig över älvarna till öringens glädje. När den vackra älvfararen var urtagen la jag ner den i frysväskan och satte av mot helikoptern.

Längst upp i inälvorna är en hårig lämmels kvarlevor. Man kan nog konstatera att öringen hugger vad som helst.

Den fina fiskbilden av nyrensad Kaitumöring…

Tobbe packar i ordning för avfärd…

Lisa och Tobbe stuvar Helikoptern…

Samtidigt som vi packade i de sista av våra prylar i helikoptern berättade Lisa att de kört utt ett gäng gubbar dagen innan till en plats långt upp på älven. En av dem var tydligen rejält febersjuk och hon hade blivit ombedd att ta en extra flygtur förbi deras läger för att se att allt var okej. Lite ursäktande frågade hon oss om det gick för sig.

ATT FÅ FLYGA 20 MINUTER EXTRA MED EN HELIKOPTER LÄNGST DEN STRÄCKNING SOM VI FÄRDATS, NÄ FY BUBBLAN! …

- SJÄLVKLART, ropade jag och tobbe i kör och log stort.

Maskinen gungade rytmiskt när rotorn satte snurr. Med ett underbart sug steg vi mot skyn. Vi flög lågt längst älven. Det var en underbar känsla att följa varje krök längst sträckningen som vi farit med pontonerna. Vi kunde urskilja kilometerforsen, s-kurvan, samevistet, bajsudden och inte minst vår drop off. Vi passerade stället där vår resa startat vidare upp längst älven. Vi kom efter en stunds flygning fram över platsen där gubbarna höll hus, inget konstigt kunde konstateras. Snart svävade vi över Kaitumdalen upp över trädgränsen och vidare mot civilisationen. DENNA FLYGNING VAR HELT FANTASTISK och finns att kika på som film längst ner i texten.

Alltid lika kul att flyga helikopter…

Tobbe har koll på kartan…

Naturen är häftig från ovan…

Vackra kaitumdalen för sista gången denna resa.

Upp över trädgränsen…

Här på länken kan du se fem minuter av den sköna helekopterflygningen längst hela vår sträckning…

http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/1/hu1d7_XdTXE

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta.

Positioneringen gäller Helikopterns upphämntningsplats.

Alla delar från denna resa kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=365

Om du inte sett 2011 års fiskefilm ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

Tänk att jag han färdigt med berättelsen innan jul!

God jul och gott nytt år.

Joakim

Efter förmiddagens fantastiska harrfiske med rekord efter rekord var vi framme vid platsen där vi skulle bli upplockade av en helikopter dagen efter. Pontonerna var nedmonterade och låg på myren redo för hemfärd. Kvällens fiske fick ske från land eller utvadade i strömmen. Både jag och Tobbe föredrog en rejäl sovmorgon framför stuvning av material i arla morgonstund.

Duggregnet strilade ihärdigt då tältet restes i närheten av den plats som delvis gjort att vi återvänt till kaitumälven.

Tältet på platån…

Jag kommer ihåg när vi efter flera dagars rodd 2009 kom till denna plats. Vid det tillfället klev vi upp på höjden och spanade ut över kaitumdalen. Båda blev vi hänförda av utsikten och svor på att återvända någon gång och den gången skulle vi slå läger. (Sträckningen som vi ror med pontonerna ligger i en dalgång och nästan ingenstans kan man kliva av och betrakta landet från ovan, men på just denna plats kommer man upp ett 20 tal meter ovanför älven och kan blicka ut över den.) Problemet som uppdagades förra resan var att när vi hade närmat oss slutmålet, och så småningom dök på denna fantastiska plats, var vi tvugna att bege oss vidare den sista biten till den överenskomna upphämtningsplatsen. Där skulle vi bli hämtade med helikopter tidigt morgonen efter. Därför hade vi nu (2011) förlagt vår helikopterhämtning här vid forsen.

Tobbe vilar ut med utsikt över Kaitumälven 2009

Jag, nöjd över att ha hittat denna plats och bestämd på att komma tillbaka. (2009)

Nu var det 2011 och tältplatsen vi hade tänkt belägra var upptagen av den norrlandsfamilj som vi tidigare mött på älven. Området på höjden var stort nog för fler boende och vi flyttade oss ett 50 tal meter uppströms. Regnet hängde tungt i luften och vi skyndade oss med att sträcka upp tältduk och linor. I samma sekund som den sista prylen var inlastad i absidern öppnade himlen sina portar och ett stormstarkt skyfall kom över oss. För mig finns nog inget skönare än att ligga i en varm sovsäck i ett tält, efter ett par fantastiska dagar på fjället, tröttkörd men nöjd och höra hur regnet smattrar i tältduken. Tanken var att vi skulle vänta ut detta regn och sedan fiska vidare i forsen nedanför oss. Både jag och Tobbe kröp ner i våra mjuka sovsäckar. Vi skulle bara slumra lite. Jag kollade klockan, den var 14.30. VI SOMNADE…

Lägerplatsen på toppen av höjden…

Man kan tro att han är död, men älven kräver sin sömn.

Jag vaknade av att ljuset värmde tältet. Jag satte mig upp och en varm luftpuff trycktes ur öppningen på min sovsäck. Jag böjde mig fram mot fotändens absider och öppnade innerduken utan att öppna myggnätet. Jag kunde jag se den fantastiska älven rinna förbi nedanför oss. Solen glänste i myggnätet. Jag öppnade lite för att kunna ta en bild på härligheten. Det tog inte lång stund innan vi hade ett dussin blodsugare i tältet och jag stängde till. Jag kikade på klockan 19.30. Den lilla tuppluren hade förvandlats till några magiska timmars sömn. Jag började bli hungrig och påpekade för Tobbe att jag skulle starta med matlagningen. Han tittade, med trött blick, upp på mig och sa att det var en bra ide, sedan slöt han ögonen igen och lämnade mig åt mitt öde. Jag kollade ut genom huvudändans myggnät, in i den stora absidern. Där var det tusentals mygg. Värmen från solen hade satt fart på de små vidundren. Det slog mig att vi hade en folköl kvar i packningen. Efter att ha avnjutet ölen (utan att väcka Tobbe )konstruerade jag min magiska myggbortjagare (som jag har skrivit om här på bloggen). Jag tände ett värmeljus, placerade den i burken, ställde ut skapelsen i absidern och drog igen myggnätet. Efter att ha applicerat den lilla myggtabletten ovanpå burken var det bara att vänta. Jag kröp ner helt i sovsäcken igen och kikade på bilder från resan i min kamera. Jag tog ett par sovbilder på Tobbe. Efter ca 15 minuter kollade jag ut i absidern, inte en enda mygga rörde på sig utanför myggnätet. (BURKEN ÄR FANTASTISK)

Se filmen om hur man gör myggburkenhär: http://www.youtube.com/watch?v=mAHzptHxq8o

Livet i tältet är fantastiskt…

Nedanför oss, ett myggnät bort och 20 höjdmeter ligger den brusande älven.

Det var magisk frisk luft efter regnet men också myggfrämjande.

Myggbortjagarburken jobbar…

Jag satt i kalsongerna med öppet myggnät. Jag tände stormköket och satte igång med att göra pyttipanna. Tyvärr hade det rimmade sidfläsket som jag så tappert forslat med mig längst älven surnat, så det blev en pytt i panna på falukorv och potatis. Måltiden blev utsökt trots allt.

Helt sanslöst effektiv myggburk, inte en mygga och hela måltiden tillagad utan myggnät.

Jag älskar mitt tält, det håller tätt i alla väder…

Efter maten var det dags för lite fiske. Solen hade börjat lägga sig bakom fjälltopparna och ett oerhört vackert sken spred sig över älven. Strandpiparen for skrikande över älven Forsen studsade oavbrutet fram över stenarna och den skummade sig vit i sin jakt på slutmålet. Vi packade ihop vår fiskeutrustning och satte på oss våra vadarkläder. Det blev ett lite tafatt fiske denna kväll. Trötta och lite mätta på äventyr gick vi planlöst upp och ner efter älven utan att få fisk. Tobbe gav snart upp och gick och lade sig i tältet igen.

Tobbe iklär sig en flugfiskares kläder i kvällningen uppe på platån.

Min nya sjunklina fastnade gång på gång ibland stenarna och efter 5 gången satt den fast, jag var tvungen att klippa av den. Efter det missödet bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag vandrade upp mot tältet. Jag kände för att hämta min Kamera och fotografera lite istället. Just som jag gick upp för slänten hörde jag ett skarpt skällande nära mig. Intill en liten sten, en halv meter ifrån mig, hade en lämmel ställt sig på bakbenen och började skälla ut mig. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det märkliga beteendet. Av någon anledning ville jag peta bort den lilla stenen som skymde lämeln.. Jag tog min vadarstav och petade till den. I samma veva som stenen studsade ut för slänten högg lämmeln med sina två framtänder i den plastklädda knoppen på nedersta delen av staven. Jag lyfte instinktivt upp staven och där hängde lämeln en halv meter upp i luften. Efter ca 10 sekunder släppte den taget och trillade ner i videt. Jag har aldrig varit med om en så aggresiv lämmel tidigare. Glad över det märkliga mötet gick jag upp till tältet och hämtade kameran.

Det var en magisk natt:

Solen lägger sig bakom fjället…

Kort där efter är det mörkt (så mörkt som det blir)

Vårt tält och den andra familjens vita plastforseka.

Lite till höger i mitten av bilden stod lämeln vid stenen och skälde ut mig…

Solen har vänt och är påväg upp igen…

En gisten fjällbjörk kan vara otroligt vacker på sitt sätt

Björken, som om den ville säga mig något…

Det var en fantastisk natt. Stillheten var som fryst i sitt ögonblick. Vattenspegeln var blank och lugn. Jag satte mig ner på en sten. Framför mig stod en gisten björk. Jag tyckte den var vacker. Ljudet av forsen var som meditation och veckans resa kom tillbaks till mig som en berättelse.  Känslan av vemod infann sig efter en stund. Sista kvällen på äventyret var som vanlig fylld av två känslor. Den ena, glädje över att snart återförenas med familjen, den andra, sorgen över att lämna den fantastiska naturen med dess enkelhet och glädje som den för med sig. Jag knäppte en massa bilder med kameran. Tyvärr orkade jag inte packa ner stativet vilket gjorde att alla bilder blev lite oskarpa.

När jag efter en stund kände mig nöjd och närmade mig tältet hörde jag det bekanta ljudet av sågverk. Tobbe sov sin skönhetssömn…

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta

Positioneringen gäller tältets placering på höjden

Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/magisk-fard-med-rekordfisk-kaitumalven-del_16353.htm t.ex. Platsen där vi nu har slagit läger.

Alla delar från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/member/triplist.htm?ID=57787

Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

I nästa, den sista delen: Jag får ett ordentligt hugg och vi överraskas av Helikopterpiloten Lisa, vi jublar…

God jul..

Joakim

- Tobbe, frukost…!!!

Efter gröten diskade Tobbe, sin vana trogen. Vi rev lägret, packade våra pontoner och gjorde oss färdiga för avfärd.

Älven låg lika vacker som dagen innan. Solen sken och frukost vankas på udden bortanför pontonerna.

Solen träffade kurvan av älven och värmde oss gott. En liten fisk vakade längst strandsidan och jag ville prova att fiska på den innan vi satte av. I samma veva som jag fångade fisken, och vi lite irriterat konstaterade att det var en sik och ingen ädlare ädelfisk, hörde vi ljudet av en motor som närmade sig. Det var tydligt att ljudet kom från en utombordsmotor. Upp längst älven kom en forseka i vit plast farandes i maklig takt. Vi kunde skönja fyra personer i ekan två små i fören och två större mitt på och i aktern. Mannen som körde skutan saktade ner motorn ett tiotal meter från oss och började veva på rullen som satt på hans haspelspö. Med van hand drillade han det han hade på kroken. Efter någon minut hade han dragit en fin fisk över relingen. Han hejade till oss på ett typiskt norrlänskt vis, med en huvud nick bakåt, samtidigt som ett svagt utdraget H-väsande ljud sjöng över hans läppar…

- Heeeee, lät det ungefär.

Vi hejade tillbaks. De övriga i båten norrlandshejade också på oss innan mannen förklarade att de var en familj från Haparanda med sina två barn. De hade tydligen en sommarstuga i Kaitum by och fiskade ofta här i älven.

- Vill ni ha fisk, frågade den vänliga mannen och höll upp den fina nyfångade öringen på styva 1.5 kg.

Både jag och Tobbe hade nu blivit lite mätta på fisksmaken och såg fram mot den pyttipanna som jag tänkte laga på rimmat sidfläsk, potatis och falukorv. Vi tackade vänligt men bestämt nej till gåvan och fisken åkte i älven igen.

- Fin fisk, sa jag.

- Ja, hela kurvan här och ett par hundra meter framöver är den bästa fiskesträckan på den här delen av älven, sa han och svepte nedströms med armen.

Både mitt och Tobbes ansikten sprack upp i ett stort leende. Vi berättade att dagens etapp skulle ta oss till vårt slutmål på hela denna veckas resa, platsen Aranjarga platån. Mannen berättade att de hade sitt basläger där vi skulle slå läger och att de bara skulle uppströms och fiska lite. Vi konstaterade att vi förmodligen skulle ses lite senare och vinkade adjö.

Kort efter mötet satt vi åter i våra pontoner. Samma sköna känsla infann sig med ens när stenarna passerade under pontonerna och nya mål låg i sikte. Redan efter ett par meter vakade det ute i det klara vattnet och både jag och Tobbe fiskade frenetiskt då vi gled över platsen, utan resultat. Det mannen sa tidigare var att “detta ställe var det bästa fiskestället på hela sträckan.” (Förra gången 2009 när vi passerade denna plats åskade det ordentligt vilket gjorde att vi knappast fiskade över huvud taget.)

Vi gled längst fjällbjörksidorna ytterligare 200 meter. Jag hörde ett stort vak intill strandkanten. Vakringarna som expanderade under en uthängande björkgren visade på ett jaktställe för en stor fisk. Jag paddlade mig i position med mina simfenor och började kasta på fisken men även denna gång utan resultat. Ute i strömmen hände något samtidigt. Tobbe fick på en fin harr som han kämpade lite med. Vi befann oss i en kurva där det flöt på lite starkare än tidigare och en tendens till fors kunde skönjas. Tobbe ropade att han tyckte vi skulle stanna och fiska av området då botten under honom såg ut som ett perfekt ställe för fisk. Stora stenbumlingar, ganska glest placerade med en meters mellanrum gjorde platsen idealisk för harr. Den övriga botten var täckt av fin sand vilket inte gjorde saken sämre. Vi hade visserligen bara färdats ett par hundra meter utför älven men vi hade heller ingen lång sträcka att transportera oss denna dag. Vi gled in till land och parkerade våra pontoner. Nu kunde även jag skönja platsens magiska vibrationer. Ett litet V-format vattenstryk med tydliga bakvatten, perfekt för fisk.

Parkerade pontoner uppströms i strömkanten.

Tobbe satte omedelbart av ner mot stenbanken där älvfåran gick ihop. Jag tog det lungt, knöt på en stor fluga (Europea 12) på min tafs och begav mig något uppströms. Jag vadade försiktigt fram. Stenbumlingarna var en dryg meter stora i omkrets och vattnet gick till knähöjd när jag stod på dem. Mellan stenarna var de sålunda en och en halv meter djupt och vattnet gick högt upp på bröstet, precis så högt som mina vadarbyxor kunde klara av. Jag hittade en sten tretio meter ovanför Tobbes placering. Jag kastade ut flugan över älven. I första kastet drog jag linan över vattenytan, så som jag gjort så många gånger tidigare denna resa. Hugget kom från ingenstans. Det var hårt, det var stort och det plaskade rejält. Det som tagit min fluga visade tydligt att den inte ville byta plats. Det stångades och frustades nere under ytan. Fisken ville inte flytta sig från stenen där den hörde hemma. Jag jobbade och slet för att inte tafsen skulle nötas av mot något. Dödläget kvarstod fortfarande efter någon minut och hur jag en drog ville den rackaren som huggit inte förflytta sig. För en stund trodde jag att linan kanske hade fastnat i någon stock eller lindats runt en sten. Jag chansade och släpte efter lite så att linan slackade. I vanliga fall är det förbjudet att slacka linan eftersom fisken då kan komma loss. Om hullingen inte satt sig kommer fisken garanterat att komma loss. Denna gång fungerade mitt taktiska drag. Fisken kände att jag släpte på trycket och försökte förmodligen fly. Den satte av över älvfåran som en raket. Jag tittade på spöt, det bågnade. Jag förstod att fisken var stor. Allt eftersom jag lyckdes veva den närmare verkade det som om den mattades av. Jag fick in fisken bakom mig. En liten djävel i mig ville fånga detta moment på bild och jag tog fram min lilla pocketkamera. Precis som jag sklle ta en bild på mitt spö med Tobbe nedanför mig hoppade fisken upp ur vattnet, jag tryckte på knappen. Kameran åkte ned i fickan och jag kämpade vidare med fisken. Ryggfenan var enorm, något jag kunde konstatera när den trötta harren slutligen fångades. Tobbe hade satt av upp till mig och förevigade mig med min rekordharr. 1.2 kg löd mitt nya rekord.

Bilden på fisken.. Haha… inte mycket Tobbe för den delen heller.

Andra bilden något bättre.

Bilden på min då stundande rekordharr 1.2 kg.

Efter att jag återsatt fisken i älven blåste jag flugan ren och satte muntert igång att kasta igen. Efter ett par kast gjorde jag samma manöver som vid det första hugget, drog hem flugan över vattenytan. Precis på samma ställe högg det igen. Fisken, som denna gång tagit flugan, var inte alls lika omöjlig till en början. Jag vevade in linan och den följde snällt med. Inte förens det var dags att håva rackaren såg jag den enorma ryggfenan. Jag insåg att detta också var en bjässe. Fisken såg plötsligt min siluet och rusade ut i strömmen igen. Denna gång var det inte lika lätt att veva hem den. Efter ytterligare ett par kortare turer för fisken lyckades jag med ett bestämt grepp få tag över ryggen, den var kraftig. Med vågen i högsta hugg kunde jag konstatera att denna harr vägde 1.3 kg, ytterligare “en putsning” av rekordet som man hade uttryckt det i idrottstermer. Tobbe vadade åter upp för att ta en bild på mig och min fisk, denna gång med resultatet att han nästan druttade i. Fisken sattes varsamt tillbaks. Efter denna rekordfisk upprepades det omöjliga vid ytterligare två tillfällen och fyra harrar över kilot fångades på samma ställe under en timme. Samtidigt som detta skedde hade min vän Tobias fiskat av forsen lite här och var men inte känt en enda fisk på kroken. Jag måste ha hittat en harrhåla. Jag log med hela kroppen. Efter denna fångsfest började jag bli hungrig på annat en fisk och vi gjorde lunch. Varmvatten i en matpåse från REAL på en sten i strömmen var ett naturligt sätt att fira fiskarna.

Mitt nya rekord 1.3 kg

Tobbe, en vadande fotograf som nästan plurrade i när han satte ner foten mellan stenarna i klivet efter bilden. Allt för konsten!

Lunchbordet är dukat.

När vi slukat vår mat satt vi och tittade på platsen som vi stannat på. Vi utbytte tankar om lyckan över att vi inte bara gled förbi denna gång. Det kändes däremot konstigt att jag fått fyra stora harrar och Tobbe inte en enda. Jag kikade upp mot kanten av älven. Jag såg en liten stig smita in mellan några videbuskar. Nyfiket gick jag och Tobbe iväg för att se om det fanns något av intresse där bakom slyt. I samma stund som jag klev upp på land såg vi den typiska ringen efter en tältkåteplats. En liten bit bort stod även en lappkåta av fast modell. Vi gjorde en liten inspektion. Dörren på kåtan stod halvöppen men av omgivningen att dömma hade ingen varit där på flera år. Vi kikade in och kunde konstatera att det hängde lite stumpor i taket och ett par bortförmultnande stövlar stod på jordgolvet lika så en sönderrostad järnkamin. Lite här och var fanns det urdruckna spritflaskor, gamla talrikar och bestick. Jag skulle säga att ingen hade varit på stället åtminstonde på 10 år. Det var inte konstigt att samerna använt detta ställe som ett sommarviste med den mängd fisk som jag dragit på mindre än en timme. Jag kunde dock inte låta bli att fundera på vad som gjort att det inte längre användes. Kunde det vara så att ägaren dött eller hade mängden fisk minskat.

Samekåtan och Tobbe, lite som ur sagorna om PLUPP. (Tog inga foton inne i kåtan med respekt för eventuell ägare)

Jag och kurvan där vi startade vår dagsfärd, längst upp i den vänstra passagen.

Min rekordplats till höger om pontonerna, ett paradis för flugfiskare (hit vill jag återvända).

Vi vadade ut i strömmen igen. Det var nu min tanke dök upp. Jag kände mig någorlunda mätt på fiske medan Tobbe inte känt någon fisk mer en den lilla harren i pontonen.

- Du får fiska på min plats om du vill, sa jag och visade med handen var jag stod.

- Gärna sa Tobbe och sken upp som en sol. Du é en riktig kompis kläckte han ur sig och letade sig upp till platsen där jag stod innan lunch.

Jag gick ut på stenskravlet nedanför honom och kastade ut min fluga. Kort efter att Tobbe kastat ut flugan, på samma ställe som jag hade fiskat på tidigare, fick han hugg. En ordentlig kamp utspelade sig innan Tobbe glatt lyfte upp en harr på över kilot. Efter ytterligare ett par minuter tog han nästa kilosbit. Efter en halvtimmes fiskande var resultatet nästan det omvända Jag inga fiskar, Tobbe två. Det var en harrhåla som jag hade hittat, en enorm harrhåla.

Det mulnade på fort och jag kund skönja ett åskmuller i fjärran. Kylan kom krypande och de sista femton minuterna var allt dött. Inga storharrar visade överhuvudtaget något intresse. Det började blåsa och vi bestämde oss för att åka vidare. Vi han precis kliva upp i pontonerna innan regnet kom. Och som det kom. Regndropparna var som fotbollar som slog ner i ytan. Regnkläderna blev som resonanslådor. Jag kunde höra ljudet av en motor en bit bort. Jag förstod att det var familjen som var påväg till sitt basläger. De kom ikapp oss efter ett par minuter och fortsatte förbi och ner till lägret. Vi gled med älven. Tobbe fortsatte att fiska men jag kände mig nöjd. Jag gillar inte åska och ville inte hålla något spö i luften. Sträckan som vi färdades den sista kilometern var totalt fri från vak när vi körde där vid förra resan så jag ville bara komma fram till vår lägerplats. Efter en timmes ytterligare flytande såg jag höjden ovanför forsen där vi förra resan stannade och blev hänförda. Värmen spred sig och jag kände en viss glädje.  Nedanför platån låg den vita ekan förtöjd och en liten slingrandes hemtrevlig rökpelare reste sig från kullen… Där skulle vi också slå läger…

Regndroppskrig.

Framme vis slutmålet och den branta sidan upp till lägerplatsen.

Efter en stund kom Tobbe glidandes. Vi konstaterade att vi skulle bli upplockade av helikoptern först nästa dag vid lunch och att vi nu hade hela eftermiddagen, kvällen och förmiddagen på oss för att fiska. Båda två var trötta på pontonerna och ville stuva undan dem innan det blev kväll, så att vi slapp det momentet på morgonen nästa dag. Platsen vi ville sätta upp tältet på låg längst upp i forsen och platsen för upphämntning längst ner. För att slippa bära pontonerna paddlade vi ner dem till den öppna gläntan vid myren packade ihop dem och gjorde klart för deras avfärd. Sedan gick vi upp till den gudomliga lägerplatsen…

I NÄSTA, den sista delen, kommer lägerplatsernas lägerplats tas i besittning och en fantastisk fisk att fångas. Resan tillbaks med helikoptern blir något utöver det vanliga…

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta

Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

Ha en underbar vinter

Joakim

Älven bryter sig fram som en orm i terrängen.

Nu kommer ytterligare en film från Kaitumäventyret. Denna film kommer endast uppsakattas av ett fåtal läsare. Men för er som har behov av och känner en glädje över att se Kaitumälven från luften kan under 5 minuter studera älven, och i den mån det går, planera er färd efter denna. Precis så gjorde vi innan vår första pontonresa 2009. Jag kikade på en film från en helikopterresa över kaitumälen, sedan spanade jag på satelitbilder från googelmaps.

Denna flygning, som filmen visar, är samma sträcka som vi paddlade nu 2011, men vi flyger uppströms.

Här är filmen.

KAITUMÄLVEN FRÅN OVAN!

Om någon skulle vara intresserad om mer information är det bara att höra av sig.

Läs om äventuren på min tursida:

http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=365

Positioneringen gäller starten av flygningen uppströms.

Nu kan snön få komma

Joakim

Med kroppen inbakad i sovsäcken, likt den varma fyllningen i en Calzone, vaknade jag och kände hur det hade börjat trycka på. Blåstömningen var ett ofrånkomligt måste. Jag kom plötsligt att tänka på dagens äventyr, en oförglömlig upplevelse. Jag klev ut i den ljusa natten. Kylan friskade mina sinnen och doften av fuktig fjällnatur sveptes in i mig med varje andetag. Jag gick ut mot älven, där blev jag stående. Älvorna dansade ner för vattnet i en segerdans. De vittnade om den fantastiska dag som jag fått uppleva på Kaitumälvens ginklara vatten.

Älvornas segerdans i S-kurvan, kl 03.40.

Det började uppe vid renvaktarstugan tidigare samma morgon. Vinden som härjat de senaste dagarna var borta. Solen värmde och myggorna surrade åter omkring oss. Innan pontornerna sattes i vattnat bad jag Tobbe om att föreviga mig vid den plats där jag kvällen innan varit med om en av de mest fantastiska fiskeupplevelser någonsin. Föga visste jag vad som väntade i framtiden, den snara framtiden. Efter en snabb frukost och en ordentlig stuvning av material på våra pontoner satte vi av nedströms.

Tydlig markering om vart öringarna högg kvällen innan.

Tobbe funderar över packningen.

Med en lätt pyspunka kräver det att man packar rätt sak på rätt plats, pumpen överst.

Den vackra Katumälven och kommande forsar kräver en ordentlig fastsättning av all material.

Strandpiparen spelade vackert sin melodi där den strök vattenytan och kastade sig in i älvbankens håliga sidor. Tobbe gled iväg som första ekipage i det glittrande vattnet. Vi gled bredvid varandra ner mot den kilometerlånga fors som vi förra resan fick slita med. Den gången fick vi leda pontonerna i rep 1/5 del av sträckningen på grund av skummande valsar och lömska stenar. Denna gång undrade vi om det skulle vara stor skillnad efter som gårdagen visat på att de tidigare knepiga forsarna nu bara var att passera över. En sak som jag lagt märket till var att vi vid vår första resa 2009 tydligt kunde höra forsarna långt innan vi var framme vid dem. Med en viss spänning närmade man sig den skummande nedförsbacken, undrandes hur den skulle se ut. Denna resa la vi knappt märket till att forsarna dånade. Detta fenomen måste bero på att vi denna gång visste hur forsarna såg ut och vart de fanns i terrängen, intressant iaktagelse dock.

Tobbe på det glittrande morgonälvsvattnet med fjällbjörkarna i majestätiskt givakt längst sidorna..

En sak gick det dock inte ta miste på, vattnet ökade i intensitet. Man kände hur kraften i vattnet blev allt starkare för varje meter man färdades. Efter ett par hundra meter var vi så framme vid Kilometerforsen “Pattokkuoika”. Bilden som träffade min näthinna var precis den som jag förväntat och längtat efter. Ett skummande virrvarr av valsar klädde älven. Solen spelade sin reflexmelodi i det krusande vattnet. Jag kände hur livet sköt ut i varje del av kroppen. Med ett par roddtag låg jag i inflygningsposition. Jag landade mjukt på vänster sida, precis som förra gången. Vi parkerade våra farkoster och gicka av för att reka.

Kilometerforsens nacke i sin prakt.

Solen sken och vattnet gnistrade uppströms där vi kommit farandes.

Vår parkeringsplats, vackrare blir den inte.

Det kan nog nte bli för många bilder att detta ljuvliga ställe.

Det var lika vackert uppströms som nedströms och jag satte mig i slänten för att ta in platsen. Tydliga var hönsbärets vita blad där de bredde ut sig bredvid mig. Jag såg att Tobbe stod och rotade i sin packning och gjorde loss sitt fiskespö. Han klev ut på stenarna vid forsnacken och svingade sin lina i en harmonisk rörelse över vattenytan. Flugan fick landa och glida ned strömmen. Ingen fisk. Platsen skrek “FISKA MIG!” Tobbe fortsatte en stund men la sedan av och kom bort till mig för en kopp kaffe och en kort andhämntning.

Tobbe spanar in strömmen samtidigt som jag tar in hela platsen.

Hönsbärets vita kronblad.

Tobbes fluglina skjuter ut över vattnet.

Mäktig plats med superklart vatten…

En bild till mäktar man med när det är så vackert…

Efter en stunds eftertänksamhet var det min tur att pröva fiskelyckan på nacken. Jag kilade ner till vattnet, klev försiktigt ut på de hala stenarna och vadade mig fram till min ponton. Jag plockade noggrant fram en svart streamer som skulle få ändra dagens fångstsumma från summan noll. Jag klev ut på samma ställe som Tobbe tidigare fiskat och satte igång och kasta. Jag kastade, kastade och kastade med samma klena resultat som Tobbe, ingen fisk.

Jag knyter på en svart streamer.

Ett träget kastande utan resultat.

Eftersom vi inte hade bestämt vart vi skulle slå läger denna dag vill vi inte bli kvar för länge på denna plats. Vi bestämde oss för att ro vidare. Forsen rekades med karta och ögon innan vi gav oss av. Det visade sig, precis som vid alla andra forsar denna resa, att detta vatten gick att ro. Visserligen var detta en fors som är klassad efter internationell praxis till klass 3 men med det rådande vattenflödet var det inga större problem. Med ett stort leende smetat över hela ansiktet tog jag mig ner för hela kilometerforsen utan att stanna en ända gång. Ibland var det gropigt och vattnet sköljde över oss men det var en ren njutning. Väl nere vände jag mig om. Den tidvis riviga forsen såg ut som ett snällt barn där den låg uppströms. Man kan aldrig bedömma en fors nerifrån, slår det mig varje gång.

Fallhöjdskarta för forsränning i Kaitumälven. Den kilometerlånga forsen är “Pattokkuoika”

Forsarnas svårigheter är bedömda efter internationell Praxis i 6 klasser. Klass 3 nivån på “Pattokkuoika”

Tobbe sätter av nedströms för en underbar, kilometerlång pontonrafting.

Nerifrån ser forsarna alltid snälla ut.

Efter att ha glidit ut från den sista skummande valsen gick vi i land på udden längst ner, där vi förra resan gjorde en hemsk upptäckt. Vi slog läger på udden 2009 och upptäckte till vår fasa att den vackert placerade platsen hade hyst ett gäng med fiskare som bott i tältkåta. Uppe i fjällbjörkskogen bara ett par meter från lägret kunde jag den gången lätt räkna till över 50 st olika vita kullar skapade av toalettpapper. Det äcklade oss den gången och nu hade vi bestämt att vi inte ville slå läger där. Jag kunde dock inte låta bli att gå iland för att se hur det såg ut denna gång. Det är fantastiskt hur naturen “tar tillbaka”. Lägerplatsen såg överväxt ut. Eldstaden i mitten av tältkåteringen var igenväxt. Ingen verkade ha tältat här sedan vi var där förra gången. Inga toaettpapper sytes till och ett par stockar som vi lämnat som ved 2009 låg kvar på sin plats.

Här kan du läsa om forsen och den äckliga udden från 2009 års resa:

http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/1000-meter-brolande-fors-ett-riktigt_16292.htm

S-kurvan och magiskt fiske!

Tobbe satt i sin ponton, spottade och svor över hur de förra gänget från 2009 borde kölhalas. Mitt i Tobbes fräsande upptäckte jag att det gled ett par dagsländor på ytan ute i strömmen. Vi hade ju inte haft tid att fiska så mycket denna dag och jag steg omgående ner från “Bajsudden”, som vi döpt den till. Jag knöt på en fluga som var gångbar i Kaitumälven. Klinkhammerflugan ven ett par gånger i luften innan den damp ner på vattenyten. Myggorna var energiska och ville inte låta mitt ansikte vara. Mitt kombinerade myggnät med polariserande glasögon var en skön lösning när jag trädde det över min vita keps. Det vakade plötsligt i närheten av mittfåran. Med en liten rotering av pontonen kunde jag lätt nå stället med min fluga. Jag siktade ett par meter ovanför vaket och träffade. Flugan dansade längst älven. När den var framme vid den tänkta huggplatsen skedde det som jag önskat. Med ett litet nätt surplande försvann min klinkhammer från ytan. Plötsligt stångades mitt spö med en motståndare. Min första tanke var, HARR. Det måsta vara en harr eftersom den tog på en klinkhammer. Jag har nästan bara fått harr på klinkhammer i Kaitumälven, vilket det även borde ha varit denna gång. Det var en ordentlig kamp. Jag såg fisken vid ett par tillfällen. Den verkade inte stor. Den lille rackaren ville, trots sin ringa kropp, inte ge sig utan stack iväg som en raket. Det var i ett av alla små fisksprång som jag plötsligt upptäckte att det var en öring jag hade på kroken. En viss oro kröp plötsligt i kroppen. Jag ville gärna fånga öringen så att vi även denna kväll kunde få äta färsk fisk. Jag hoppades att kroken satt ordentligt. Efter någon minut var kampen trots allt avgjord och jag utgick som segrare. Det var en otroligt fin öring, kring halvkilot, som glupskt hade slukat min fluga. Det fanns ingen risk att denna krabat skulle ha slitit sig. Den fisken blev till matfisk.

Öringen har huggit och drillas utanför “Bajsudden”..

En klinkhammer slukad och omöjlig att skaka sig loss från.

Matöring och nöjd fiskare med myggnät.

Efter denna uppiggande händelse var den äckliga udden snart ett minne blott och vi gled åter fram längst älven. Vi visste fortfarande inte var vi skulle slå läger men hade en idé om ett ställe där vi båda mindes att det var vackert förra gången vi rodde sträckan. Det var en bit kvar men vi hade ingen brådska. Det kraxade lät i björkarna en bit framför oss. Med eleganta vingslag lättade fem svarta korpar och satte av över älven mot andra sidan. Plötsligt lättade något från björkarna på den sidan. En fågel av den dubbla storleken som korparna jobbade sig upp i fart. De fem svarta såg plötsligt ut som en attackflygbrigad som körde likt kamikazepiloter mot den stora brunmörka fågeln. Upp och ner i luften gick jakten. Jag kunde tydligt se att det var en Kungsörn de jagade. Med enorma vingslag forsatte örnen, med hela gänget bakom sig, ner för älven och försvann. Möten som dessa får mig alltid att känna att naturen vill berätta något för mig. Jag satt i min ponton och funderade. Vilken grej, vad betyder detta? Tobbe väckte mig ur mina funderingar med ett glatt rop.

- Har du sett vad mycket insekter det är i luften, ropade han.

Mycket riktigt. Runt omkring mig dansade dag och nattsländor i luften. Inte en, inte två utan hundratusentals. Från ingen stans hade det börja kläckas insekter. Kunde fåglarnas uppenbarelse varit ett tecken på att något skulle hända? Jag skrattade. Det slog mig att det var på exakt detta ställe som jag förra resan 2009, satte mitt nu rådande Harrekord, en stadig bit över kilot.

Det var inte många flygfän hade vi sett i varken luft eller på vatten denna resa sedan vi släptes av för två dagar sedan och nu var där drösvis. Jag öppnade en kall folköl och klunkade i mig ett par rejäla klunkar. Jag satt sedan och betraktade skådespelet för en stund. Efter ett par minuter gick det dock inte att hålla sig still längre. Lika fort som det börjat kläcka insäkter började det nu vaka stora tunga vak. Överallt kalasade fiskar på det överfyllda smörgåsbordet.

Om du klickar upp bilden så ser du att det ser ut som en massa små vita prickar på vattenytan, det är sländor överallt. Tobbe börjar fiska.

Överallt stora tunga vakringar som den till vänster på bilden.

Jag betraktar skådespelet för en stund med en kall.

Jag funderade på hur jag skulle gå till väga. Om det var så otroligt mycket sländor på ytan gällde det att välja rätt fluga. Sannorlikheten att en fisk skulle se just min fluga bland hundratusentals andra var extremt liten. Jag såg att det var både dag och nattsländor på ytfilmen och tyckte mig i ögonvrån kunna se hur en fisk slukade något som jag tyckte liknade en nattslända. Jag bestämde mig för att chansa. Jag knöt på en stor nattsländeimitation på min lina. Den fluga jag hade var väsentligt mycket större än de som flöt på älven. Jag hoppades att någon glupsk rackare skulle finna denna energibomb lockande och hugga in. Tobbe ropade att han såg hur det vakade ca 40 meter nedanför mig i strömmens riktning. Han hade själv passerat stället och var oförmögen att kasta på fisken. Jag såg de kvarvarande vakringarna glida ner längst med älvvattnet. Jag kastade ut och placerade mig i position. Jag och den abnorma flugan gled mot huggplatsen. Jag hann knappt uppfatta vad som hände. Med en enorm kraft revs linan ur rullen. Något stort hade svalt min fluga och gjorde allt för att komma loss. Jag vred till slirbromsen för att fisken skulle få jobba med linan. Tafsen var ganska tunn och jag vågade inte dra åt för hårt med risk för linbrott. Fisken jobbade sig ut i strömfåran och fick kraft i det syrerika vattnet. Flugspöt bugade betänkligt. Kraften i fisken var enorm. Den homogena vattenmassan i den v-formade mittfåran gjorde trycket på fisken ändå större. flera gånger stack den iväg på långa kraftfulla rusningar. Varje gång lika metiodiskt invevad till pontonen av mig. Efter ca tio minuter var även denna kamp över. Tobbe hade haft den goda smaken att paddla och ro sig uppströms, för att om vid behov vara behjälplig. Nu när jag med en lättnadens suck håvade en enormt vacker öringen på dryga kilot var jag glad att han kunde föreviga mig. Detta fick också bli en del av kvällens måltid. Åter igen kraxade korparna när de passerade över oss för att flyga tillbaks till sin boplats utan Kungsörn. Åter igen vakade det runt omkring oss. Vi kastade ut våra flugor igen. Efter ca 20 sekunder högg det åter igen på min monsterfluga. Denna fisk kändes ändå större. Jag skrattade och krampade på samma gång. Fisken var tung och den jobbade på precis som den innan. Ut i mittfåran ner i tungvattnet. När jag efter den tredja rusningen vevade in linan kunde jag se fisken. Den såg ordentligt stor ut. Lika fort som den huggit lika fort var den borta. Med ett snäpp brast linan och fisken gick fri. Jag kunde snopet konstatera att linan gått av i knuten som sitter i flugan. Jag borde ha kontrollerat om den tagit skada efter min förra kamp. Åh vad jag grämde mig. Hur stor kunde den ha varit? 1.5- 2 kg kanske, vem vet?

Lyckan går knappast att ta miste på. Underbar prickig öring.

Färden fortsatte längst älven och jag kände mig som Karl-Bertil Jonsson när han gjorde sin triumffärd längst gatorna på julafton. Jag sprudlade av glädje och kunde knappt sitta still i pontonen.

Vi hade varit på älven en bra stund och det började skymma. Ungefär samtidigt tittade jag och Tobbe mot varandra. Vi gled in i något som vi kände igen.

- Här är det, ropade vi nästan i kör.

Vi hade kommit till det ställe som vi förra gången passerat utan att hinna stanna. Platsen var idealisk för fiske. Älven vred sig i en S-form genom landskapet. Under oss på botten låg stora stenbumlingar och sandbotten. Här stod det fisk var vi övertygade om. Vi började bli hungriga och vi bestämde oss för att slå läger på platsen.

Älven kommer uppe från vänster och försvinner till höger i en S-formation. Vi slår läger på en magisk plats.

Jag såg till att tältet kom på plats. Solen glittrade i S-kurvan och jag njöt av att finnas till. Tobbe hade sin vana trogen, börjat plocka fram matgrejerna. Jag samlade ved och rensade fisken, han späckade den med kryddor och purjolök och satte fyr på bålet. Solen vilade mot bergskedjan i horisonten och jag var tvungen att skicka av ett par bildserier med min kamera. Tobbe satt på udden och bakade in mina två underbara fiskar i folie när det gyllengula kvällsljuset bäddade in kurvan och vår matplats i ett magiskt sken. Denna plats och bild är en av mina finaste naturminnen någonsin.

Topp 1 av naturminnen. Fiskar i folie, eld i bålet. kl. 23.20

S-kurvan i solnedgång, Tobbe fyrar på.

Noggrannhet är en dygd. Alla kryddor, smör och lök skall på plats.

Tobbe foliepaketerar den lilla fisken.

- Jocke kom, ropade Tobbe.

- Vad är det, sa jag och knatade ner mot matplatsen.

- Du får äran att lägga på fiskarna på glöden, det är ändå du som fångat dem sa min gode vän och räckte mig det stora halstret.

Innan fisken smakade på glödbädden fick även jag, och en mygga som valt att sticka mig i pannan, förevigas på ett flertal bilder.

- Vi skiter i potatismoset idag, sa jag och kikade på de två stora fiskpaketen.

- Ja, svarade Tobbe samtidigt som jag la fiskarna på glöden. Det här räcker till ett helt kompani.

Den stora öringen i halster. Jag har den äran.

Jag med storöringen och myggan i pannan, mycket stolt.

Vi hade varit igång under väldigt många timmar denna dag men bestämmde oss ändå för att köra lite nattfiske efter måltiden. Bara ett par meter utanför vår matplats vakade det plötsligt aggresivt. Jag hämtade mitt spö. Jag knöt på en fiskliknande svart streamer. Det började bli kallt efter som att solen hade doppat sin kropp bakom bergen. En tjock rutig skjorta åkte på sedan kastade jag ut min fluga och lät den glida fram till platsen där det vakat tidigare. Ingen reaktion. Ett kast till. Hugget som kom var våldsamt. Fisken satte av ned för strömmen. Det ryckte och slet brutalt i linan.

- Det är en baddare, ropade jag till Tobbe när jag såg fisken gå upp i ytan för ett språng.

Jag slet för att få in fisken i lite lugnare vatten. Jag var övertygad om att den måste vara på över två kilo. Den såg stor ut. Döm till min förvåning när den stora besten visade sig vara en gädda.

- Faan, en gädda svor jag och tittade på Tobbe.

- Upp med fanskapet, gastade han tillbaks.

Gäddan klubbades och fick bli mat till andra djur.

Gäddan som jag för en stund trodde var en stor öring.

Vi gjorde loss och rodde våra pontoner över till andra sidan älven. Natten hade lagt sig på allvar när vi vandrade upp i S-kurvan. Det var en fröjd att stå med vattnet forsande kring benen se linan sträcka ut och flugan glida på älven. Det blev kallare och vi bestämde oss snart för att ge upp för dagen och gå och lägga oss. Jag blev stående i flera minuter där jag bara betraktade omgivningen och njöt av att var där.

Några sista nattkast på denna långa fantastiska dag.

Ett stilla betraktande av den fantastiska omgivningen.

Solen har vänt och är påväg upp över bergskammen när vi glider de 50 metrarna ner till tältet som väntar med sina gosiga sovsäckar. Kl. 01.30

Efter ett par timmars sömn tryckte det så på och jag var tvungen att ta mig ut ur tältet för att kissa. Jag gick ut mot älven, där blev jag stående. Jag såg hur älvorna dansade ner för älven i en segerdans. MIN SEGERDANS! Men det kanske jag redan har berättat.

Älvorna på denna fantastiska plats.

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta

Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa, klicka här för att se motsvarande berättelse t.ex. 2009 års rekordharr.

Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

I nästa del: Det fantastiska mötet med S-kurvan fortsätter och jag sätter ett nytt fantastiskt rekord.

Ha en underbar höst

Joakim

Jag hade kvällen innan mött en lämmel som ställde sig på bakbenen och började skälla ut mig. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det märkliga beteendet. Av någon anledning ville jag peta bort en liten sten som skymde lämeln för mig. Jag tog min vadarstav och petade till stenen, den rullade bort. I samma veva som stenen försvann högg lämmeln med sina två framtänder i den plastklädda knoppen på nedersta delen av staven. Jag lyfte instinktivt upp staven och där hängde lämeln en halv meter upp i luften. Efter ca 10 sekunder släppte den taget och trillade ner i videt. Jag har aldrig varit med om en så aggresiv lämmel tidigare.

Appropå aggresiv… Sista dagen fiskade jag för allt vad tygen höll innan helikoptern skulle hämta oss och föra oss vidare till civilisationen. En öring hög på mitt drag (samma öring som jag beskrivit i tillagningstexten här min blogg). När jag håvat och rensat fisken kunde jag konstatera att magens innehåll, på denna kilofisk, innehöll just en lämmel. Snacka om aggresivt beteende. Lämmlar simmar bra och försöker helt enkelt ta sig över älvarna till öringens glädje.

Längst upp i inälvorna är en hårig lämmels kvarlevor. Man kan nog konstatera att öringen hugger vad som helst.

Här är filmen från resan:

KAITUMRESAN

Joakim

Fånga guld vid regnbågens slut…

Efter en snabb lunch gjorde vi äntligen loss med våra vällastade pontoner. Vi lämnade land och rodde med bestämda roddtag ut mot de dansande strömmarna. Målet med dagen var att ta oss till renvaktarstugan ett par timmars rodd bort. Vattnet var betänkligt mycket högre än vid den förra resan längst denna sträckning (2009). Vinden friskade i, precis som den gjort under större delen av gårdagen, natten och morgonen. Det gick fort där jag gled fram bakom Tobbes ekipage, fortare än jag kunde minnas att det gjorde vid förra tillfället. Vattentrycket var mycket högre. Med spänning närmade jag mig den första kurvan på älven, kurvan där jag landade min första ädelfisk från pontonbåten 2009. Jag mindes det som i går: Jag gled fram över forsnacken, ett vak, det högg till. Jag kämpade mig genom den lilla forsen och håvade fisken efter någon minuts drillning, lyckan var total.

Nu var det annorlunda. Jag kunde skönja kurvan som skänkt mig sådan glädje två år tidigare. Där forsen varit belägen fanns ingen fors längre, inte en tillstymmelse till krusning kunde jag se i kurvan. Det höga vattenståndet hade sopat igen varje spår av skummande vatten, nu gled vattnet över stenar och skravel som om ingenting hade hänt.

Här kan du, innan du läser vidare om äventyret på Katumälven 2011, skapa dig en helhetskänsla av vad det innebär att paddla och fiska längst KAITUMÄLVEN…. om du inte har lust att kika på filmen fortsätter del 2-texten rakt under filmen… Trevlig läsning!

Kaitumfilmen klicka här…

Jag och Tobbe gled vidare i stormen. Fiske var det inte mycket med. Fluglinan var näst intill omöjlig att få ut i vinden. Vi åkte vidare fram till den första rejäla forsen. Forsen var så pass skummande att vi förra gången gick av för att reka. Även denna gång valde vi att stanna innan forsen. Lite vitskummande vatten längst sträckningen gjorde att vi tog det säkra före det osäkra, klev av pontonerna och rekade av sträckan. Bilderna från denna plats 2009 visar på klarblå himmel och en fantastisk vy.  Nu var det snålblåst och inte en alls lika tillmötesgående natur.

(För den som vill kika på det gamla inläggeten eller bilden. Dom finns en bit ner i den texten. Bilden från 2009 kallas “P-plats Kaitum”. Där finns även den första pontonfångade fiskens äventyr beskriven samt bild.)

klicka här för att läsa om 2009:

Åter på Kaitumälven 2011, mot nygamla äventyr i högt vatten.

P-palts Kaitum, inte alls samma underbara plats som förra gången.

Vindpinat och gråmulet väder. Vi rekar forsen som förra resan höl på att stjälpa Tobbe med ponton.

Efter en kort och intensiv rekognisering av forsen insåg vi att det inte skulle vara några som helst problem att färdas genom den. Tobbe hade oturen att vid förra tillfället komma lite för nära en stor sten som var placerad mitt i forsens slutparti. Han trycktes upp något med ena pontonen men halkade ner på rätt köl igen. Denna gång syntes inga spår av stenen. Tobbe hoppade i pontonen och satte av först genom forsen. Den nyvunna glädjen gick inte att ta miste på när han studsade genom vitvattenskummet.

Vitskummande men helt ofarligt enligt våran bedömmning.

Tobbe först ut…

Som beskrivet ovan… GLAD!

Säg den glädje som varar. Efter ytterligare en stunds flytande närmade vi oss ett samesommarviste. Jag hade kastat ut en fluga som låg och drev i samma takt som min ponton. Vinden hade bedarrat något och en strimma blå himmel visade sig på den tidigare så jämngrå himlen. Tobbe låg hundra meter framför mig och jag såg att han la till med pontonen på den högra sidan av forsen. Förra resan gick vi i land och ledde våra pontoner med rep förbi den branta forsen. Den gången valde vi att parkera på vänster sida. När jag närmade mig Tobbe såg jag att han fotade mig. Han höll kameran ovanligt länge framför sig. Jag förstod att han inte fotade utan filmade. Jag skulle precis göra mig lite rolig framför kameran när det plötsligt högg till och började sprattla i linan. En kort drillning och jag fångade fisken, en liten öring. Tobbe skrek galtt att han fick hugget på bild och att han själv haft samma fisk på sin fluga. Glädjen blev som sagt riktigt kortvarig. I samma sekund som han slutat prata gled kameran ur händerna på honom och ner i det iskalla älvvattnet. Tobbe såg kameran sjunka. Han böjde sig ner, plockade upp den och insåg att det inte skulle bli några fler bilder med den kameran. Frågan var om det skulle gå att se något av de bilder som var lagrade på minneskortet. Skulle det gå att se filmen med hugget.?

Med flugan i vattnet ser jag Tobbe gå i land på höger sida. Straxt efter startade han inspelningen av filmen… Sommarvistet, mitt i bilden, på andra sidan älven.

Här kan du se filmen FÅNGAD med Tobbes kamera innan den med ett plums sjönk till kaitumälvens botten… Kameran kaputt men minneskortet fungerade.

“Hugget i älven” filmen…

Tobbe stillar sorgen efter kameran med en JÄKEL i kaffet…, stackar´n!!

Inte skulle han behöva sörja ensam…

Efter en stärkande tår och ett överlämnande av min pocketkamera till Tobbe satte vi av längst älvkanten till fots. Vi flugfiskade oss ner för strömmen samtidigt som vi rekade forsen. Till skillnad mot förra gången kunde vi nu konstatera att samevistet var bebott, där av valet av högerkanten som landstigningsplats. Vi såg tre gubbar kasta med drag ut i älven och ville inte störa. Skall sanningen fram var det nog mer vi som inte ville prata med någon. Efter en ohyggligt massa dagar i storstäders larm ville vi helt enkelt vara för oss själva.

När vi gick där längst älvkanten och fiskade kunde jag plötsligt känna värmen av solstrålar tränga igenom mina kläder. Doften av vide spred sig sakta upp från marken. Den intensiva molnmattan började öppna sig något. I ett huj var molnen som bortblåsta, sommaren visade sig åter från sin finaste sida. Nu var det bara blåsten att tampas med men även den hade så sakteliga börjat att avta något.

Vi fiskar av strömmen när plötsligt solen värmer på.

Samevistet på udden, himlen spricker upp. Gubben står och kastar på udden.

Med bestämda steg upp till pontonerna för vidare avfärd mot Renvaktarstugan.

Samevistet passeras genom forsen. Gubbarna kikade långt efter våra farkoster.

Även de tjockaste molnmattorna spricker upp när vi gled ut i den lite bredare delen av älven strax efter samernas sommarviste. Det var fortfarande stark vind även om den minskat i styrka. Det var svårt att kasta och jag valde att låta flugan ligga i vattnet. Tobbe plockade fram sitt trumfkort. Hans teleskåpspö med haspelrulle var avsevärt mycket lättare att använda i hård blåst. Vi var sugna på fiskmiddag och det hade varit trögt med fisk trots den första dagens godkända resultat. Plötsligt drevTobbe iväg. Spöt var böjt likt en halvmåne. Tobbe vevade in samtidigt som han paddlade med sina fotfenor för att inte driva in i älvkanten. Upp ur Kaitum lyfte han sedan en vacker öring på dryga 750 gram. Fiskmiddagen var säkrad.

Det stormar fortfarande och det är svårt för mig att flugfiska…

Tobbe tar till fulknepet (haspel) och fångar en fin öring på en Lill-Zigge. Middagen är fixad, tack för kaffet!

Efter den breda delen av älven, som kunde liknas vid en sjö, gick älvsidorna åter ihop. Vi gled in i älven och vidare längst med den. Solen sken allt mer ostört. Låga björkar klädde sidorna. Korpar flög i klungor och kraxade. Vi hade som ett av målen med denna resa, att ta oss upp i en vik där vi förra gången inte hann utforska något. Min svåger hade tidigare fiskat grov harr uppe i den jokk som mynnade ut i vikens innersta krök. Viken var dold av en lång landtunga, 50 meter bred, som löpte ett par hundra meter längst älven innan det öppnade sig. Vi valde att kliva av på landtungan, vandra över den och kika hur det såg ut. Vi insåg snart att det vore en extremt energikrävande uppgift att ro upp i viken. Det stormade motvind och djupet på viken var en knapp kilometer. Ett kort rådslag mellan oss och vi bestämde oss istället för att glida ner de kvarvarande 500 metrarna till vårat favoritställe, RENVAKTARSTUGAN.

Efter lite dividerande gled vi förbi landtungan mellan viken och oss.

Vi glider runt den sista kröken på älven innan synen av den lilla oansenliga trästugan får mitt bröst att häva sig i en andhämntning. Där var det ljuvligt att landa vid förra besöket. Inte minst var det vid renvaktarstugan jag kunde få kontakt med min familj via mobiltelefon. Min då 1 år gamla dotter kunde ljuda genom luren. Det visade sig att det även fanns en solcellsdriven SOS-telefon med direktkontakt till polisen i stugan. Att ha en nödtelefon ingav trots allt en viss trygghet. Vi gled fram mot forsen som låg precis utanför stugan. Även denna fors hade förändrats av vattenståndet. Vi rodde in till älvstranden och gick i land.

Ett kärt återseende av renvaktarstugan, men mycket mindre forsfall än vid förra gången.

Renvaktarstugan med SOS-telefon.

Vi drog upp pontonerna på land och gjorde “HIGH FIVE”. Jag njöt av att vara tillbaks, av utsikten uppströms där solen la sina strålar i vattnet. Ett regnoväder skyndade fram över himlen. Den hotade oss med sitt skyfall och jag satte igång att slita upp tältet i stormen med en gång. Vi valde samma tältplats som förra gången. (Platsen är en av mina topp 5 tältplatser någonsin. Marken där tältet placeras är mjuk, slät och platt, utsikten är magisk.) Tobbe tog åter ett grepp om matlagningen. Öringen rensades och fylldes med diverse fantastiska ingridienser, lindades in i aluminiumfolie och placerades i sitt halster. Elden var det lite kinkigare med. All ved vi kunde hitta var sur. Tobbe fick slita som ett djur för att få elden att ta sig ordentligt. Vinden fortsatte att blåsa. När jag tittade åt Tobbes håll såg jag att han var omgiven av alla våra saker samtidigt som en svag regnbåge reste sig strax till höger om honom. Det var något romantiskt över hela situationen där han satt, solen bröt ter fram och maten var på gång.

Regnet på väg in, ostadigt väder.

Tältresning i stormbyarna…

Surveden ryker men eldmästare Stenberg jobbar på.

Fisken i folie…

Tobbe tar hand om eld och matlagning, då träder regnbågen fram.

Efter en stunds slitande hade fisken fått sin glöd. Värmen hade tillagat öringen, dragit fram safterna, och en fantastisk doft spred sig i luften. En märklig tanke dök upp. Jag kände doften av fisken i luften. Jag tittade mig omkring. Solen stod lågt. Klockan visade 22.45. Precis som kvällen innan, när jag fångade min harr, mojnade vinden vid samma klockslag. Anledningen till att jag känt doften var att det knappt blåste något längre. Vi satte oss ner och och njöt av den fantastiska måltiden.

Kaitumöring med purjolök, smör, citronpeppar, salt, peppar och franska örter. Allt serverat med potatismos, öl och vitt vin.

Den gudomliga middagen med vitt vin och gott sälskap.

Plötsligt hände allt på en gång. Vinden mojnade helt, solen sken från en nästintill molnfri himmel, det hotande regnovädret släpte några få enstaka droppar på vårt tält när det passerade. Jag passade på att rulla ut mitt liggunderlag och min sovsäck i tältet. När jag kikade mig omkring inne i det rymliga boendet kunde jag se hur solen strålade skarpt genom tältduken. Jag hörde knappt några droppar mot duken längre. Jag tittade ut från tältöppningen. Den bild jag möttes av kunde liknas vid en målad tavla. Regnbågen välvde sig över vårat läger. Det lilla regnmolnet gled långsamt bort över bergen. Trädkronorna stillade sig. Den sena kvällen hade övergått i natt, även om ljuset fortfarande var starkt. Med natten kom även kylan och med den inte en mygga så långt örat kunde höra. Allt stannade upp. Tiden kändes som ett långt mjukt andetag. Jag insåg att vi även 2009 möttes av en en otroligt vacker regnbåge efter en kort regnskur. after det började en vakfest utan dess like. Det var som om denna platsen vile berätta något för mig.

Verkligheten kom snabbt ikapp mig. Det var sol och vindstilla nu gällde det att utnyttja den förmodade timmen av stiltje till fiske. Dagen innan hade uppehållet varat i ca 1 timme, så kunde det nog bli även denna gång. Vi kastade på oss fiskekläderna. Jag krängde på mig mina sköna nätunderställsbyxor i merinoull och en varm mössa.

Det ostadiga vädret bjuder på en liten lätt skur, sedan mojnade det.

Den rymliga sovplatsen i Hillebergstältet dränkt av kvällssol.

Regnbågen över renvaktarstugan 2011 visar vart guldet ligger… Detta är utan tvivel ett gyllene ställe, vilket även fisket vill visa sig senare…

Regnbåge över renvaktarstugan, mitt i bilden… (bilden tagen 2009) En Guldlägerplats och en vakfest….

Efter regn kommer sol. Vinden mojnade helt och vi satte igång att rigga fiskeutrustningen inför nattfisket.

Tobbe redo för fiskekamp i de sista gyllene strålarna.

Med natten kommer kylan. Inga mygg. Mina fantastiska nätunderställsbyxor är kanske inte vackra men grymt värmande.

Med bilden på den fantastiska regbågen etsad i mitt minne traversrodde jag över älven. Från den andra sidan såg vår lägerplats magisk ut med den framskjutande vattenmassan mellan oss. Tobbe fångade en öring nedanför strömmen förra resan och satte som en raket av till den platsen. Själv ville jag prova forsnacken. 2009 var jag med om ett vakinferno utan dess like uppe på nacken. Den gången pågick vaken i ca 20 minuter, sedan var det dött. Nu stod jag på plats och spanade efter vak. Plötsligt såg jag ringar sprida sig på den blanka vattenytan. De var långt ut och var omöjliga att nå med flugan från mitt ställe. Jag kastade ett par blindkast med en svart streamer. Plötsligt högg något till. Öringen som efter en kort drillning låg i håven var magisk vacker men lite för liten för matfisk. Fisken åkte tillbaks ner i strömmen. Jag kastade ett par kast till och en ny fisk lurades att ta min fluga. Även denna fisk var en öring kring knappa halvkilot. Jag vadade ner några meter så att jag kunde nå en våg som bildades av en bottensten i forsens mittsektion. Jag kastade diagonalt över forsen. Jag drog hem flugan snabbt över ytan. Precis när den passerade över ett ställe strax innan den lilla vågen kom en projektil flygande upp genom vattenytan. En öring missade flugan och landade med ett plask i vattnet. Adrenalinet pumpade i kroppen. Jag var snabbt på igen men utan resultat. Ytterligare ett kast, snabb hemtagning över stället med flugan i vattenyten. Fisken kom ytterligare en gång flygande upp ur strömmen och landade med ett plask. Även denna gång missade den flugan och jag tror att jag svor. Fisken hade en ståndplats nere på botten och i sin jakt på mat kastade den sig efter min fluga. Jag bytte taktik. Istället för att dra flugan över fisken skulle jag se till att den precis slutade sin färd i höjd med det ställe där fisken vakat. Jag klev upp ett par meter i forsen och på så sätt ändrade jag infalsvineln på flugan. Jag kastade ut, lät strömmen göra jobbet med flugan och linan. När linans resa närmade sitt slut och låg längst med älvriktningen gled flugan in i det ställe där fisken kommit flygande två gånger tidigare. Med en enorm kraft sköt den åter igen upp i luften. Denna gång hade den en svart, fiskliknande fjäder med krok i käften. Den hög fast. Spöt bugade sig och det ven i rullen när fisken satte av i galopp. Med skuttande, skvättande hopp försökte den frigöra sig från sitt öde. Det blev en seg kamp i den starka strömmen men vinnaren blev jag. Jag håvade fisken, en blank öring på över halvkilot. Jag bestämde mig direkt, jag skulle steka filer och lägga på en macka efter nattens fiske. Tanken på regnbågen dök åter upp, ett leende spreds över mitt ansikte. Ytterligare ett par öringar fångades och återutsattes i älven innan vinden började tillta och jag rodde över till vår lägerplats.

Till andra sidan älven tar man sig lätt med pontonerna om man traverserar.

En vacker öring mot den spegelblanka forsnacken får mig att tro på regnbågens tecken.

Den landade projektilen blev matfisk.

Nattmackefiléerna ej utskurna, men väl bärgade.

Där uppe i vänstra hörnet högg alla mina öringar, 6 st allt som allt på en timme…

Väl tillbaks skuttade det i mitt sinne. Trots den sena timman var det inga problem att dra igång stormköket, rensa och filéa fisken. Efter att olivoljan fått ordentlig värme fräste öringsbitarna i pannan. Med kryddor från det franska köket blev det en delikatessrätt. I natten tryckte vi i oss vad jag kom att betrakta som den godaste matbiten på hela resan. Allt till minnet av regnbågens uppenbarelse och drömmen om att finna guld.

Den fileade öringen stekt i franska örter och olivolja… Sablar vad gott det var med nattmacka 01.30

Jag och min fantastiska macka i natten (myggorna var tillbaka).

I nästa del: Det fantastiska mötet med S-kurvan gör oss lyriska.

Positioneringen gäller Regnbågeplatsen/renvaktarstugan. (Där ser man även tungan som avskärmar mot viken vi fortfarande inte har besökt.)

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta

Snart kommer nästa del, välkommen att läsa vidare…

Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa, klicka här för att se motsvarande berättelse

Alla dela från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/member/triplist.htm?ID=57787

Ha en underbar höst

Joakim