Finklädda (utan vinterstövlar) lastade vi in oss i den nya vita KIA:n och svepte iväg upp mot residentstaden vid Vänerns strand. Här var det vinter vill jag lova. Folk gnäller, inte vi, över all snö i Göteborg med omnejd, men det var rena rama södern jämfört med Vänersborg. Staden var nästan helt översnöad kändes det som. Vi kom in i affären och här fastnade genast MacMyra för en ny kostym. Han bad att få prova den men då man bara hade ett skyltexemplar inne för tillfället fick han ikläda sig rollen som skyltdocka. Nu visade det sig att MacMyra som inte är allt för många centimetrar över havet, nästan försvann i den bruna finkostymen. Hängandes inne i kläderna och krampaktigt hållande sig i stolskanten såg han ändå rätt nöjd ut (bilden är givetvis manipulerad i PS). Det blev en helt lyckad dag och med små svarta plastpåsar i händerna, fyllda av mormyskor, pirkar och några havsöringsdrag vände vi hemåt. Vi beslutade oss genast för att göra detta till en återkommande händelse vår och höst. Då är det dags att kolla över alla flugaskar, allt bindmaterial och då kan det vara idé att svänga upp till Vänersborg igen. “Länsman” inhandlade ett nytt pimpelspö, ett sådant som småfolket har när de fiskar krabba nere vid havet. Spö,rulle med vitt snöre och klädnypa gick loss på 30 riksdaler och “Länsmans” ögon tindrade av lycka. Det skall bli spännande att se om han tar bort klädnypan?

Smurfen http://www.ojohan.blogspot.com

Vårt gubbdagis

Här sitter två av mina fiskekompisar på Surtesjöns is och drömmer. Drömmer sig tillbaka till ungdomens fagraste vår. Då jakten inte enbart gick efter småabborre, utan tiden då större och ädlare varianter stod på önskelistan. Tider då blodet svallade rött och hett och man alltid blev uppbjuden när orkestern spelade upp till “damernas”. Nu för tiden orkar man bara med en tango i maklig takt sen blir det att pusta ut.

Nja, riktigt så illa är det inte. Fisket håller alla gubbar unga. Promenaderna i skog och mark, ösandet i den gamla träbåten under fisketuren får de försvunna armmusklerna att återuppstå ( i alla fall när man kommit hem och dagen efter). Isarna bjuder på hårt motstånd och även pulsningen ut till Redzo-grundet här nere i väst, kräver sin man när det ligger 45 cm snö på isen och vatten i botten. Det är detta som gör det så otroligt roligt. Man svär och förbannar sig själv för att man är så urbota dum att man ger sig iväg ut i kyla och snöoväder bara för att försöka få upp några abborrar. Fötterna börjar bli kalla, vinden kryper in i kragen och genom alla “lager på lager” och öronen skrövlar ihop sig och snoren rinner ur nosen på en. Då nappar det!

Vem fan fryser om fötterna? Vind innanför västen? Nää inte här inte. Vilken fantastisk dag, tänk att så många missar detta, öppna landskap (det blir det ofta mitt ute på en sjö) friska vindar och frisk luft. Herreje vilken lycka. Abborren som sprattlar intill borrhåler lyfter hela dagen och man myser i 10 minuter. Sen går det sakta tillbaka till ruta ett igen.

 Då nappar det igen, den här gången riktigt rejält och en drygt 400 grammar ligger snart bredvid den första! Så håller det på, ända tills man inser att det är dags att avsluta för dagen. Thermosen med te är tom, smörgåsarna uppätna och återfärden mot den parkerade bilen börjar. En ny fiskehistoria byggs upp inne i knoppen på väg över isen, en ny historia som alla ens vänner som inte vigt sitt liv åt fiske kommer att få höra till leda varje gång vi träffas. “Länsman”, “MacMyra” ,  ”Mannen med lodenrocken” och jag, kommer att sitta ute på sjön så länge isen bär. Vi är fullt medvetna om att det kommer att fortsätta vara jobbigt att ta sig ut till “Pisserian”, “Elis lagun” “Sissis-hål” och “Redzo grundet”, kanske ännu svårare. Men vi kommer att sitta där. Förhoppningsvis kommer någon av oss att få den där “grisen” som tog hela MacMyras spö med sig i hålet då vi fikade, hugget som tog både “Länsmans” superfina mormyska och min gamla rödvita pirk, den som fiskade så bra. Under tiden vi sitter och väntar så drömmer vi, drömmer oss tillbaka till dagarna då de stora fiskarna högg, då dansbanans vackra damer, med ett leende kom fram och bad om att få sista dansen. Det var livet, men inte var det bättre förr. Det ju nu och i morgon då vi skall åka upp till Vänersborg, äta en gemensam lunch och besöka en stor fiskeaffär. På torsdag fiskar vi förmodligen igen, sittandes på våra skryllor. Hukande undan vinden, med nedböjt huvud och beredd på att göra mothugget och hala in den första abborren.

pappa B alias “Smurfen”

Surtesjön är en fin abborrsjö. Ganska grov fisk, om man hittar dem men annars så blir man sällan tvungen att gå hem utan fisk och riskera att visa snoppen för katten. Detta var det ständiga hotet från farsgubben hemma i Porjus. -Blir det ingen fisk så vet du vad som gäller sa han med spjuveraktig blick och ett flin som fick en att närmast gå i taket. Nu kör jag samma visa med min lilla grabb.

Klockan 10.00 bröt solen fram mellan trädtopparna och en av årets absolut finaste vinterdagar var ett faktum. Vi fick bra med fisk, både Kenneth och jag. Inhandlade givetvis en påse med mandelpotatis och hemma sprakade snart  stekpannan och middagen åts under andakt med stekt abborre, mandelpotatis och skirat smör. Blänke och mormyska varierades med liten balanspirk med avklippta krokar fram och bak, bara den lilla trekroken mitt under finns kvar. Mycket effektiv både på stor och medelstor abborre.

Skitfiske på er alla tuffa vinterfiskare. Ni som inte fattat detta med pimpel, ut med er på sjöarna. Fråga någon som vet, be att få följa med. Detta är en fin del av fiskelivet, en del som man absolut