För ett tag sen gick hag ut med att jag skulle stanna på Blackwater Logde resten av säsongen och därmed inte spendera resten av min LIA på Island. Men så kommer det inte att bli… Det är många saker som har lett fram till mitt beslut om att inte stanna, men i slutänden tror jag att detta är det enda riktiga beslutet att ta.

Det är många saker som jag kommer ta med mig här ifrån som nog skulle vara svårt att lära sig på ett bättre sätt någonstans. Och då syftar jag framförallt på Glendas förmåga att lära ut kastning. Väldigt inspirerande, och det har gjort mitt intresse för kastning mycket större.

Var det kommer bära av härnäst vet jag inte, det får framtiden utvisa. För några veckors praktik till måste jag göra, men det är sånt som gör livet lite roligare att leva. Att man inte vet vad som är på lut…

Under mina två månader här har jag samlat på mig många fina minnen, träffat många roliga och intressanta personer som har kryddat min tillvaro. Men på fredag bär det av hemåt…

På återseende

Och den tog inte ens en kvart innan hugget kom. Okej, jag kan erkänna att det inte var någon kamp att prata om men det är alltid skönt att spräcka nollan oavsett om det är en grills eller en 15 kilos. Men jag hade hellre fångat den större av dem…

Äntligen

För övrigt finns det inte mycket att säga, dagarna rullar på med allt från att laga frukost till gästerna, städa deras rum, fixa och trixa kring lodgen och sedan hoppas på att det finns tid till lite fiske på kvällarna. Men jag klagar inte, jag trivs otroligt bra och jag känner att jag kommer mer och mer in i arbetet här tillsammans med Glenda och Ian.

På återseende

Men men, så är det och jag försöker göra så gott jag kan för att hålla er uppdaterade där hemma på vad jag gör.

Idag har jag suttit och disskuterat med ett par “gamla rävar”, Connie och Len, om fisket här på Irland och hur det uppvecklat sig den senaste åren. Och, tyvärr måste jag säga, så ser de samma tendens som de flesta andra runt om i världen. Att fiskpopulationerna minskar för varje år som går och alldeles för få verkar bry sig. De erkände att de också har deltagit i dödandet av många laxar genom åren, tillsammans har de jobbat som guider i 60 år, men “nu har tiderna ändrats och det håller inte längre med att döda allt man får på kroken, det kommer inte räcka till våra barnbarn om vi fortsätter så”. Och Connie har helt rätt, det kommer inte räcka. Men frågan är hur man omvänder folk som inte har insett detta. Tydligen gick det att övertyga Connie och Len, så varför skulle det inte gå med flera?

Förhoppningsvis hinner det inte rinna för mycket vatten under broarna tills dess….

På återseende

Att byta tafs på 16 spön tar lite tid, speciellt om de ska taperas för hand...

Efter en timmes lång genomgång hur ett spö fungerar med linor, linor tafsar och flugor var det dags för en praktisk genomgång där deltagarna fick gå igenom olika steg för att lyckas få ut linan. Och, som vanligt när Glenda instruerar, så är resultaten otroligt imponerande. De flesta gjorde stora framsteg, och jag kan erkänna att jag var lite delaktig vilket glädjer mig, och det är inte mycket som slår en tidigare uppgiven person som senare verkligen lyckas med det de vill, i det här fallet kastning.

Hela gänget samlade, och ja, jag var tvingad att ligga ner

Efter ett kort lunchbrejk var det dags för skarpt läge, de skulle äntligen få prova på sina färdigheter och försöka fånga sin första fisk på fluga. Och det tig inte lång stund innan den första regnbågen var landad, och i slutet av dagen kunde vi räkna 5 landade fiskar plus några tappade.

Glenda går igenom hur ett spö fungerar

För alla er som kanske undrar vad jag sysslar med här borta när jag inte är med på sådana event kan jag säga att dagarna är långa men väldigt innehållsrika och omväxlande. Jag börjar dagen halv sju med att förbereda frukosten för gästerna, och sedan tillaga den. När det är klart vid ca halv tio är det dags att städa rummen. Efter det, tvätta sängkläder. Och, som alltid när det kommer till ett ställe som detta, finns det alltid något att göra. Till exempel klippa gräs längs floden, eller renovera bungalows vilket jag har gjort idag. Några gånger i veckan brukar jag följa med Glenda när hon ger kastinstruktioner till kunder, och det är då jag har chanser att ta till mig så mycket som möjligt av det hon säger så att jag själv kan göra samma ska när jag får chansen att fiska.

Och, jag borde nog säga detta, jag kommer inte åka till Island i sommar. Istället så kommer jag stanna hela säsongen hela sommaren och komma tillbaka nästa år för att börja jobba här som något som skulle kunna liknas vid Camp-manager och dessutom bli gillie vilket inte skadar…

På återseende 

Tyvärr så lyckades vi inte fånga något, men May var en väldigt duktig “elev” och jag var väldigt imponerad hur bra hon gjorde ifrån sig. En väldigt lärorik dag, otroligt roligt att få undervisa “casting” och det bästa utav allt är att jag kommer få göra det fler gånger!

En halv dags castinglektioner med Irlands motsvarighet till PRO

På återseende

Dagarna är fullspäckade med allt från hårt arbete här på Blackwater Lodge, snickra, måla och snygga till lodgen inför säsongen. När jag inte sysslar med sånt så följer jag med Glenda, min chef, ut på olika kastlektioner och försöker snappa upp allt det hon säger till kunden om hur de kan förbättra sin kastteknik. Otroligt intressant och lärorikt!

Det är bara att hålla öronen öppna så lär man sig en hel del

Men för att börja från början, jag klev upp halv fem på fredagen och blev skjutsad till Arlanda. Väl där så skulle jag checka in mitt bagage. Så först lämnade jag in min stora väska, som precis klarade maxviktgränsen, för att sedan gå och lämna in spötuberna vid “Special-Bagage”-disken. När jag kom fram dit säger till killen som tar emot väskan,- “Den här är felmärkt, där var det nära att du aldrig såg dina spön igen. Gå tillbaka till första bagage-incheckningen så hjälper de dig.”

Sagt och gjort, jag gick tillbaka och det hon i kassan sa då skapade en liten oro i min mage. Hon sa-”Nej men Gud, det är tredje gången idag som jag gör det felet(!!!!!!!!!)” Det är vad jag kallar Hejbaberiba och Rock´n´Roll!! En inte särskilt förtroendegivande ursäkt.

Men men, planet gick och jag landade i Dublin som jag skulle. Väl framme tog jag en buss in till centrala busstationen, och bytte buss till den som går till Fermoy och Cork. 4 timmar senare hoppade jag av bussen och möttes upp av Ian, Glendas man, som körde mig till campen. Vägen dit hade lätt kunnat passa in i vilken Harry Potter film som helst, gröna fält med omgärdande stenmurar och gamla hus som verkligen uppfyllde min tanke om hur Irland ser ut på landsbygden.

De visade mig upp till mitt rum, och det tog inte många timmar innan jag sov som en nyvaggad bebis… Hur som helst, jag trivs otroligt bra här, allt är toppen och planen för dagen är, om jag minns rätt, att få följa med Glenda när hon har kastlektioner med ett gäng gamla damer i 65-80 åldern.. Kan bli intressant…

På återseende, eller som de säger här borta, See you later 

Givetvis så vet jag att de är väldigt glada för min skull, jag kommer ändå få uppleva en livsdröm, men det verkar ändå som om man kommer vara lite saknad under sommaren. Ingen aning hur man ska tackla sådant, men jag antar att man bara ska vara glad att man är uppskattad.

Den stora frågan är ju hur reaktionen blir den dagen, som jag ändå hoppas kommer, när man säger att ens framtid kommer se ut så i ett par år . Detta skulle isåfall betyda att jag har jobb året runt i olika delar av världen under en längre tid, men har inte möjlighet att alltid vara hemma oavsett hur mycket man vill det, men jag för göra något som jag brinner för. Ibland måste man göra uppoffringar, och vissa svider mer än andra. Att säga adjö till nära och kära en sådan som svider mycket. Antagligen klarar man inte att jobba sig runt i världen hur länge som helst, förmodligen för att alla behöver en fast punkt i tillvaron.

Att säga adjö är vad jag gör just nu, alltså checka av personer på “listan”, vilket jag tror är viktigt för då har man något att se fram emot när man väl kommer hem igen.

Redan nu ser man fram emot att få sitta och berätta för alla här hemma allt man har varit med om, tillfällen som man bara kommer kunna uppleva en gång, platser man sett, personer man mött och hur kul allt har varit.

Och den tanken gör att man bara vill dra iväg och sätta igång,

och som tur är så är det bara 3 dagar kvar innan äventyret drar igång!

På återseende

Dessutom har jag kommit över ett redigeringsprogram, vilket lägger till en ytterligare dimension till det hela. Ruggigt svårt till en början, men jag jobbar på med det så får vi ser hur det går i slutändan.

Än så länge så lär jag mig något nytt varje gång som jag klickar på en inställning i programmet, men ingen kan vara bra från första början..

Hörde precis på nyheterna att ett nytt askmolm är påväg in över Irland, och vi alla vet vad det innebär. Flyg ställs in, känns inte särksilt betryggande med tanke på att det bara är 4 dagar kvar innan det är min tur att gå igenom tullen på Arlanda…

På återseende

lutar sig tillbaka, kopplar av och tänker tillbaka

som man inser hur fort tiden har gått.

För min del känns det som att det var max 2 månader sedan jag började skolan, det har nästan “gått i ett”.. Och nu är det mindre än en vecka kvar innan jag befinner mig på Blackwater Lodge och njuter i fulla drag. Skrämmande när man tänker efter, hur fort tiden går när man har kul. Visst, vissa stunder har det varit lite kämpigt men när målet lockar och tankarna fladdrar iväg om vackra älvar och häftiga fighter med laxar försvinner alla problem.

Under sommaren kommer jag, så fort jag får tag i ett modem, ladda upp bilder och förhoppningsvis även filmer på vad jag sysslar med under LIA:n men jag är lite rädd att det kan ta några dagar innan jag kommer igång. Dessutom lyckades jag knäcka av mitt stativ under flytten tillbaka till Eskilstuna, så dessvärre blir jag nog tvungen att köpa ett nytt innan jag drar iväg. Ny utrustning har också införskaffats, 2 kompletta spön från Vision som självklart ska följa med på färden.

Hur som helst är det väldigt skönt att få en vecka, att kunna koppla av med vänner och familj. Det kommer nog behövas, för det kommer bli en lång sommar vid älvarna. Men jag klagar inte, man ska minnas att det jag ska få göra är en dröm för många som jag kommer få uppleva.

 Nej, nu är det hög tid att sätta igång grillen, kompisarna är påväg hit och av någon konstig blev gängets enda student utsedd till att bjuda 9 personer på mat… Vet inte hur det går ihop?

På återseende, och ha en trevlig Valborgkväll!

Givetvis är jag samtidigt lite nervös, det finns saker som kan gå väldigt fel. Under LIA:n ska jag göra ett projekt både på Irland och Island där jag genom fjällprovtagningar ska undersöka hur uppvandringsmönsterna i de olika älvarna skiljer sig från varandra, vilka åldersgrupper kommer först och hur stora fiskarna är osv. På Island brukar det vanligtvis inte vara några problem att fånga 30 fiskar om dagen, men vem vet hur de vulkaniska aktiviteterna har påverkat det hela. På Irland råder det andra förutsättningar, där stiger det inte lika mycket fisk så där kan det bli problem med att få tag i tillräckligt med material för att få ihop till en bra grund för min undersökning. Men det problemet har jag lärt mig att se förbi, sånt kan jag inte kontrollera. Inte heller att flygbolagen kan slarva bort min packning, och sånt är verkligen inte ovanligt…

Nu har jag iallafall packat allt som jag behöver ha med mig, och det ser ut som att jag klarar 20 kg´s strecket för maxvikt på bagage vilket är otroligt skönt. Imorgon åker jag tillbaka till Eskilstuna för att ladda upp batterierna, för att umgås med familj och vänner i en vecka för att sedan få uppleva en stor dröm. Varje gång jag tänker på det så suger det litegrann i magen!

På återseende