Hoppa till innehåll

Visa nytt innehåll

Nytt på Sportfiskeforum



* * * * *

En karibisk å i norden


Mellan de skäggiga tallarna såg vi efter fem timmars vandring vatten som i maklig takt, nästan oljelikt pulserade framåt. Vi hade några kilometer innan tyckt oss höra ett forsande ljud, vi måste ha hållit fel kurs för vattnet vi nu såg var ett lugnt sådant. Forsen, som vi studerat på kartan under föregående vinter samt föregående natt tyckte sig ha flera lovande djuphålor, sel där harr och öring stått med öppen mun under sex års tid och vuxit sig till giganter.
Vi tänkte inte så mycket på detta just nu, vi hade ju ändå vatten där framme. Det är som när en överlevande från en flygplanskrasch får syn på en oas efter två dygns vandring i öknen; man börjar för sig själv omärkligt röra sig fortare, det där vattnet är som fruktsocker för själen. Omgivningen blir till ett töcken. Människor man tidigare kämpat med existerar inte längre. Man bryr sig inte längre om att kliva över rishögar eller att ta ett skutt över en nerfallen björk utan man KLAMPAR liksom på, likt en jätte, eller likt offret i de skräckfilmer där människan i panik rusar genom en mörk skog som i periferin är upplyst endast av månen samtidigt som mannen med motorsåg i lugn och maklig takt tar in meter efter meter på offret och man hör motorns ursinniga brummande och man är skräckslagen, man sätter kängan rakt igenom de murkna stammarna, man böjer inte undan slyn utan den rispar en i ansiktet och man känner hur blod i sakta takt rör sig ner mot läpparna, tungan som tar in den söta blodsmaken, och man ökar takten ytterligare för nu är vattnet nära, nu småspringer man. Blir självisk. Väljer fluga i huvudet. Man vänder sig om och ser att man hängt av sig de där andra, och man tappar koncentrationsförmåga, man blir paralyserad, så man slår knät i en björk och man viskar ”jävla helvetes fan” för sig själv och man haltar vidare, men det ömmande knät sviker en för nu fastnar fötterna i slyn, tröttheten börjar göra sig påmind, man hasar sig fram likt en döende, man flämtar pustar dreglar och har sig, man vänder sig om ännu en gång men det skulle man inte ha gjort för då vinglar man obemärkt till och slår skallen i en tallstam och en gren petar nästintill ögat ur en och man VRÅLAR i skogen och det svartnar för ögonen och kåda från stammen klibbar i håret och man börjar gråta och man faller ner på knä och man orkar inte mer så man lägger sig ner för att dö.
Efter fem minuter kvicknar man till, kamraterna undrar vad man har för sig. Vattnet är ju trehundra meter nerför sandslänten. Reser sig upp, borstar av sig. Och så går man vidare.

Vattnet vi når är en å som jag under flera års tid besökt. Landskapet kring ån är så Karibiansk det går att bli här i norra Sverige. Backsvalor har kolonier i sandslänterna som likt Babels torn tycks sträcka sig mot himlen, stora och små trollsländor samlas kring ens huvud och plockar bromsar och myggor i ett. I de långa forsarna finns flodpärlsmusslan ännu kvar. Ån har skärt sig i sandåsarna, så sand är det enda man ser, sandstränder så långt ögat når. Vattnet är blått, skimrande blått. Ibland grönt. Ibland svart. Där vattnet är svart kan man spinnfiska upp gäddorna som ätit sig feta på harr och öring. Kungsfiskare ses ibland längre nerströms, de är otroligt vackra. I Bäckarna som strilar ner mot ån finns små yngel av öringen. Längre uppströms bäckarna, där de är djupa och lugnare, där vattnet är så svart så bäcken på håll liknar en orm som slingrar sig genom mossa och kärr, där finns otroligt stark bäckröding man metade när man var mindre.
Ån, ja den är helt enkelt gnistrande vacker.
Själva ån är på de flesta sträckor grund och långsamt rörlig framåt, här badar man. Man kan flyta på rygg och följa strömmen, på håll se ut som ett vattenlik, se på himlen, tills man rör sig mot de mörkare partierna där åns krokodiler bor. Vill man ha sin kropp i behåll är det bäst att simma i land. De mest intressanta sträckorna här är de livliga, där ån svänger åttor på sig själv, bildar krökar och i forsarna - dels de vilda och stora där det är fullt med sten - men också de mindre forsarna, som är kilometer långa, de är av störst intresse. Flottarnas tidigare närvaro här märks inte nämnvärt idag, ån har skurit nya sträckor och helt enkelt fått nya lopp för sin pulserande ådra. De ända resterna efter flottarna är de hundraåriga eldstäderna kring sandstupen. Idag är de precis intill randen, man får svindel när man vandrar förbi där, för hundra år sedan var eldstaden säkerligen ett tjugotal meter från kanten. De där mardrömsliknande timmerstockarna som satt sig i djuphålornas botten och pekar rakt upp mot skyn. Och ett och annat uråldrigt fiskeredskap som hänger högt, högt upp i någon tall.
Om man ålar sig fram på mage mot någon krök i ån, där lugnvattnet bak en stor sten ser lockande ut blir man belönad; man knyter på en fluga, låt säga en europa 12:a, lägger den uppströms stenen, flugan stöter emot stenkroppen och slickar dess kant, fastnar på något ställe tills vattnet tar den sig med och den är fri och den rör sig mot bakvattnet till.
Stilla.
Tystnad.
Sen är flugan borta.
Andas in, lugnt.
Mothugg, lugnt och sansat. En fisk som i maklig takt sjunker ner mot sandbottnen med en krok i munnen. Tar in lite lina, vilda ryckningar där nere i djupet. Tar in ytterligare lite lina. Fisken har ingen stans att ta vägen. Endast en djuphåla, bak den där stenen. Nerströms är det för grunt för fisken. Uppströms och man kan plocka den i håven. Jag får plötsligt dåligt samvete. Vem är jag, som gör det här? Fisken har ju inte en chans. Den parkerar på botten igen när jag under tankens gång inte gör märkvärt motstånd. Drar in lite lina. Nu kämpar den. Strömmen har gjort fisken mycket stark, men den ger snabbt upp. Som om den tänker att ”jaja, den där idioten där uppe vet att jag är chanslös, det var samma visa förra sommaren, låt gå. Låt gå.” Och jag kan veva in de fyra-fem metrarna med lina. Jag gör detta under skam. Vill knappt se harren i ögonen. Den är mycket stor och mycket vacker. Låter fisken vara i håven under vattenytan när jag krokar loss den, helt stilla är fisken, låter mig göra mitt, sedan simmar den med lugna rörelser ner mot djuphålan bak sin sten igen. Det står två, kanske tre sådana fiskar till där nere. Det vet jag sedan förr. Frestande att släppa ut flugan ännu en gång. Men jag lämnar dem och går nedströms ån, sanden är mycket het under fötterna. Ryggen är helt sönderbränd. Om någon dag kan man stå i duschen och dra loss skinnflak, ömsa det likt en orm.
Det är oftast varmare här än någon annan stans i Sverige denna årstid. Ryssvärmen.

Ån har längre ned tagit en helt ny bana. En torrlagd sträcka på säkert två kilometer vandrar jag. Ser ett älgkadaver åt strandkanten till: björnen.
Jag möter ån igen. Nu har den långa fina forsen börjat. Jag lägger mig på rygg vid strandkanten. Ryggen hettar och har sig, men den fuktiga sanden bedövar känseln något. Man hör hela tiden forsen där i bakgrunden. Det är en mycket fin stund. Nästan så man önskar att det vore vinter och man kan tänka tillbaka på detta.
Mina kamrater är längre uppströms men jag hör hur de skrattar och har sig. Jag gjorde en markering i sanden där jag släppte tillbaka den fina harren. Där får de inte fiska.
Det händer att vi tar upp matfisk. Men högst två-tre stycken. Ån är inte alls så stor. Den är många mil lång, med många till- och frånflöden men vi har kommit överens om att fisken skall få gå tillbaka. Man kan tömma ett sel eller en djuphåla på fisk under en halvtimma. Speciellt nu under högsommaren när regnet hållit sig undan och smältvattnen från fjällen dalat, det är nästan för bra fiske just nu i ån. Hade man velat, varit glupsk som en Vattenfalls VD under "döda vattenfallens-tiden" hade man tömt ån på fisk.

En lavskrika närmar sig mig där jag ligger. Jag har bröd i ryggsäcken, funderar på att servera hen. Men gör det inte, för jag tänker på flottarna som var här för hundra år sedan. Här i skogarna livnärde de sig på fisken i ån. De där sega gubbarna, jag ser det framför mig; de har hatt och slitna manchesterbyxor. Tuggtobak. Garvade. Rynkor djupa som djuphålorna där gäddorna står i ån. Rå humor: ”Lyssna opp du, gamle Andersson! Nu när du äro till åren kommen, vi i grupp och samråd beslutat oss för att dränka dig. Här har du en sup. Så. Ut på stockarna nu. Se så.”
Och så krattar de. Men framförallt, vad mycket fisk det måste funnits här! Alla små byar i skogarna häromkring fick sin fisk härifrån, med undantag för laxen som de trots Kungens förbud fångade i hundratal, det är idag otänkbart. Efter flottningen blev fisket mycket sämre, säger de gamla. Så klart. Men det hämtar sig idag. Restaureringar. Fiskestopp. Otillgängligheten. Det gör sitt.
Vi har inte sett en människa här under tio års tid. Aldrig ett spår. Trots att ån är den vackraste jag sett. Jag tänker på vad som skulle hända om fler folk sökte sig hit. Fiskare som lever upp till sin titel. Friluftsmänniskor som rensar stränderna på drivved. Plockar flodpärlemusslor i forsarna och bäckarna. Ett nytt Pärlälven. Ibland är otillgängligheten det bästa som hänt vattnen. Sedan tänker man på sig själv som ett barn, när man RYCKTE upp vartenda yngel som högg och man i trans med handen sökte efter en sten att mosa den lilla JÄVELN med. Man var så stolt. Fast det där växer ju de flesta ifrån, gladeligen är det så. De flesta.
Jag minns när jag och min lillebror satt vid älvkanten och metade upp de tama idarna som gårdens morfar under ett sekel matat med bröd varje kväll. Hur vi tyckte det var spännande; de där tvåkilosklumparna som nästan varsamt följde med in mot strandkanten där brodern stod med en vedklamp och drämde dem i skallen med. Och skriket sedan. När gårdens kvinna fick syn på vad vi gjort med hennes fars tama fiskar. Vi visste inte vad vi hade gjort. Vi var bara glada över att ha fått stor fisk för första gången i våra sex-sjuåriga liv.

Jag har nu fiskat av den långa strömmen. Fin fisk stod bak storstenarna. Fin fisk stod i selen. Alla fick gå åter. Den kvällnar, fortfarande lika ljust men man känner det i kroppen. Det börjar bli dags att vandra de där timmarna tillbaka till den andra bilen som är parkerad nedströms. Ljuset gör hela ån svart. Den ser plötsligt mycket djupare och dystrare ut – som om Markus Birro tömt sin diktsamling däri. Känns skönt att fisken fick gå åter. Nästa år skall jag försöka vid den där stenen, ännu en gång. Se om hon vuxit sig större. Eller om min lillebror kanske struntade fullständigt i den där markeringen jag hade gjort. Han kanske fiskade upp henne med en spinnare. Tog tag i någon drivved och slog ihjäl henne. Vad vet jag. Väskan på hans rygg såg faktiskt tyngre ut där vi gick i skogen. Man kan efter en halvtimmas vandring fortfarande höra forsen, fast nu viskande. Det blir som ett gift - som när man ser en vacker flicka på spårvagnen. Man är beredd att överge allt. Man vill bara följa den där ån tills man utforskat den helt och hållet. Man tänker inte förnuftigt. Blir återigen det där barnet som slog ihjäl tam id med vedklamp.
Men det är härligt ändå. Att det finns sådant som kan fånga en, än idag. Sådant som kan få en att släppa alla tankar på sunt förnuft och bara agera efter sin instinkt.
En rödhake sjunger för oss där i skogen. En lavskrika följer oss på håll.
Allt är trots sin bräcklighet mycket vackert. Och dagarna de går här vid ån. För ån obemärkt. Men för mig alldeles för påtagligt. Snart är man gammal och kanske död och då finns inte detta längre men kanske att ens egna barn då där i sommarnatten kan följa vår upptrampade stig och lavskrikan och rödhaken göra dem sällskap och förhoppningsvis är de små forsarna fortfarande vilda.
  • David Dalqvist gillar detta


2 Kommentarer

Mästerligt som vanligt!
Du borde ha en egen avdelning med kåserier/noveller i FJ.
Foto
David Dalqvist
dec 25 2012 19:37

Mästerligt som vanligt!
Du borde ha en egen avdelning med kåserier/noveller i FJ.

Tack så himla myket Jarmo! Mathias ser nog detta;> *host host*..