Hoppa till innehåll

Visa nytt innehåll

Nytt på Sportfiskeforum








Senast i forumet

* * * * -

Tjärnen


Sommar 2012.

Hela tjärnen vibrerade. Ytan liksom, tsunamipulserade. Hugget hade varit så makalöst kraftigt att mina armar nästintill velat lämna min kroppsliga bonad, så att säga. En impuls fick mig att panikslaget greppa tag i en liten vindpinad tall intill mig: liten, skröplig, tall. Hugget var så kraftigt att jag ville kasta spöet och springa till närmsta badrum: sätta mig i hörnet, kallduscha, hulka mig i gråt och ha sig. Men jag spänner högerarmen, kommer på att linan är mycket stark. Tafsen likaså, dessutom är den mycket bra knuten. Under koncentration. Jag arbetar metodiskt. Men även den arbetsmetoden har sina begränsningar - för när det logiska inte verkar, när det logiska inte spelar sin roll då blir man snabbt panikslagen; vad gör jag nu? Fisken leker med mig. Den har sin tid i rampljuset just nu. Jag kan inte annat göra än att se på när linan susar ut och ner i det svarta vattnet. Vattnet slukar den. Jag kan bara se på, eller känna, när fisken är på väg mot den där nerfallna granen på andra sidan. Hur den beslutar sig för att göra det svårt för mig men lätt för sig själv genom att inte göra detta för att i stället simma mot tjärnens enda in- och utlopp, hur den simmar i den djupa bäcken upp, hur linan skär ytan, hur jag bara står där som likt den dåre som ser poliserna omringa en och hur fisken bara går och går och går och jag spänner bromsen och linan brister och jag står där; tom. Ser mig om. Ingen där. Jag ser vågsvallet efter timmerstocken till fisk som fortsätter uppströms bäcken för att sedan försvinna helt i den mörka barrskogen. Jag vet att den strax skall vända men att jag inte kommer ha en chans på många dagar ännu.

Sommar 2000.

Jag och min svåger har vandrat, helt kartenligt, under sju timmar men ändå kommit vilse. Jag ser på när han stannar upp på den där gamla skogsvägen där timmerbilarna för ett trettiotal år sedan körde sin väg, hur han torkar svetten ur pannan. Hur han ser sig omkring på det sättet endast en vilsen man i en skog gör, som om han letar efter en vägskylt, efter något att fästa hoppet vid. Och så ner med huvudet i kartan igen. Vrider och vänder. Tittar åter upp, mumlar något. Ser på mig, säger; "Om vi följer denna väg så är vi strax framme vid tjärnen. Det är inte långt kvar." Jag vet inte om han säger detta för att lugna mig eller sig själv. Vi går kanske en halvtimma, och för varje minut ser vi hur den där rödsandiga skogsvägen mer och mer börjar likna en igenvuxen skogsväg. Till slut är vägen bara - just en igenvuxen skogsväg. MEN! Är det inte en bäck där framme? Vi har inte sett en bäck på flera timmar. Han sänker huvudet och letar febrilt på kartan efter det där lilla, lilla krokiga strecket på kartan. Jag märker redan innan han hunnit säga något att vi nu är tjärnen på spåren. Han säger: "Om vi följer bäcken uppströms är vi vid tjärnen om ca. en timma."
Lättnad.
Vi är nu framme vid tjärnen. Den är exakt lika skräckinjagande som mannen sade att den skulle vara. Kavlugn. Mörkare än sot. Till synes bottenlös. Inte ett liv kan vi registrera. Inga insekter. Tyst. Ett sådant livlöst vatten som man absolut inte skulle vela bada i för att om man skulle sänka ner sin kropp i vattnet skulle man av en övernaturlig kraft dras ner i det där mörka djupet och aldrig mer existera. Man ser sig själv där på väg neråt, armar och ben som fäktas i panik - inget hjälper.
Mannen som berättade om detta tjärn var en av de som för ca. fyrtio år sedan körde timmerbil här i skogarna. Han älskade att fiska. Av en slump hittade han detta vatten, trodde att där i kanske skulle finnas mörk fin brunöring. Men allt han fick var just ingenting. Nästa år försöker han igen, han sade att han hade drömt om det där svarta vattnet under vintern - någonting måste där finnas! hade han tänkt. Så han försökte alltså återigen.
Nu blir det intressant; jag minns hur hans ansiktsuttryck förändrades, där vi stod och pratade fiskevatten på en gata i en snart död by långt uppe i norr. Hur han kliade sitt vildvuxna skägg och hur hans ögon liksom stramade åt, blev till streck och hur han sade: "I det tjärnen finns, eller fanns det, ett monster. Det är mycket märkligt för jag såg ingen småfisk. Ingen mat som kunde göda det. Jag fick aldrig upp fisken, men den var den största jag någonsin sett. Jag hade fisken en gång på kroken, hur hon följde med in mot land där jag stod, hur fisken plötsligt förvandlades till storleken utav en ubåt. Hur jag frös till av skräck. Sedan vände det. Slog runt några gånger och var fri, fortfarande med det där lugnet som endast finns hos fiskar som är otagbara. Jag försökte även följande dag. Denna gång på andra sidan vattnet, en gammal ståndkrok fanns vid strandkanten. Till synes uråldrig. En lina tjock som tvättlina hängde spikrakt ner från toppen och slutade, avklippt, strax ovanför vattenytan.
Jag kastade ut min vobbler, mot bäcken till - det small direkt. Inte någon vidare kamp följde trots att gäddan jag fick upp vägde 7,2 kg. Jag tog upp henne med huggkrok. Hade inte en tanke på att släppa henne åter. I mossan vid strandkanten vände hon på sig och jag såg märken på dess sida, som om om en dinosaurie rivit henne. Djupa, åldrade, hemska - ett mirakel att hon överlevt det som hänt.
Fisken som finns kvar i tjärnen måste vara ett monster.
Jag fiskade inte mer i vattnet, inte gjort sedan dess."

Jag och min svåger såg på varandra. Vi insåg ju att detta var fyrtio år sedan men vi kunde inte låta bli att fråga vart detta vatten låg.

Nu var vi där.

Vi sätter oss på en omkullfallen fura och ser ut över tjärnen. Vi väger alternativen. Det ser ju som sagt onekligen dött ut, vattnet. Men med mannens ord ekande i bakhuvudet sätter vi på långa tafsar på våra starka linor och på dessa tafsar fäster vi alldeles för stora vobblers. Vi fiskar av tjärnen på mindre än en halvtimma - så litet är det. Inte en känning. Vattnet måste vara dött.
Jag har fiskat sidan där ståndkroken fanns. Den var nu nästintill söndervittrad. Linan var alldeles färgad, tung, svälld, tiden hade expanderat den - som när man i skolan stöpte ljus. Veken tjockande magiskt.
Vi beslutar oss för att försöka litet senare framåt kvällen. Och med andra metoder. Min svåger väljer en blyfylld vobbler - tung som en tegelsten - för att kunna fiska av djupet. Jag ser det som en omöjlighet att fisk skulle kunna vara där nere - ingen föda. Mörker. Död. Men vänta nu. Hur djupt är vattnet? Jag hänger ett bly i tafsen, öppnar spärren och låter linan med snabb fart föras mot bottnen; 10…20…30…stopp. Vattnet är ca. fyrtio meter djupt.
Vi ser på varandra: hopp i ögonen!
Dessutom, vattnet rörde sig mot bäcken till, vi står stilla, som de där jordekorrarna som spanar på savannen - fisk! Plötsligt börjar tjärnen leva, hundratals fiskar befinner sig strax under vattenytan och vi blir helt paralyserade, vilken glädje! Det finns liv här! Vi vet hur NASAS rymdforskare kännde sig när de fann blåbärssporer på mars. På vissa platser är det som att fisken liksom pulserar, som om de är jagade. Sedan blir det åter lugnt.
Tyst.
Mörkt.
Dött.
Vad hade hänt?

Det är nu eftermiddag. Vi skall åter fiska. Vi har bytt sida och jag fiskar med en gigantisk spinnare - allt för att visa att man finns där. Efter en timmes fiske har jag inte haft en känning. Vid ett tillfälle lät jag spinnaren sjunka djupt, djupt ner mot bottnen i hopp om botttennapp. Inte ens det fungerade.
Jag tröttnar och börjar återigen svära tyst över vattnet. Sätter mig på den där tallen och tittar på när min svåger fiskar vidare. Jag tycker där jag sitter att han liknar en dåre utan självinsikt. Men sedan slår det mig att det är ju precis så en duktig fiskare är.
Jag skäms lite. Får istället mera respekt för honom. Han tror att det finns något där nere i djupet.. "and the truth shall set you free!!" tänker jag. Blickar upp mot himlen.
Det har under fiskets gång mulnat på, stora mörka moln är nu över oss och mitt på tjärnen så börjar de där första vattendropparna falla, sedan slår de mot mitt ansikte och jag öppnar väskan i panik efter regnkläderna, som om vattendropparna skulle vara dödliga för mig och när jag gör detta hör jag min svåger mumla något, jag tycker det låter som; "Herregud. Herreherreherreguud." Jag ser att hans spö liknar ett upp- och nervänt U. Hur spötoppen bryter vattenytan. Hur spöet pulserar och hur min svåger inte säger något, han bara står där, ser på spöspetsen. Jag springer de femtio metrarna mot honom och då ropar han "SPRING INTE" så jag går, sakta, han ser skräckslagen ut. Det hela är snabbt över för i nästa stund går spöet av, precis på mitten - inte ett krasande, inte ett knakande - det säger bara "kriisch", lite försiktigt, nästan viskande. Det regnar nu ganska kraftigt. Min svåger vevar likt en autistisk in slaklinan och jag märker fort det där som man absolut inte vill märka att slaklinan den inte tar slut, utan fortsätter. Tills man känner vobblerns tyngd och när vobblern fastnar i den avbrutna spöspetsens topp lägger man spöet på marken och så tittar man lite på varandra. Jag skrattar, högt: "HAHAHA". Han ser på mig som om jag vore dum i huvudet. Sedan plockar han upp vobblern och vi ser att två av de tre trekrokarna inte längre finns på betets kropp. Det är inte möjligt. Vobblern hade några år på nacken, den måste haft dåliga ringar och jag säger detta och min svåger mumlar något igen och vi går mot skogen till och plockar ihop våra saker och vi följer bäcken till skogsvägen och nu ösregnar det och jag tänker att det är så härligt att vandra i ösregn med regnkläder och luva som skyddar en. Man är liksom ett med vädret med ändå inte. Känns som en vinst. Och jag tänker på när man var liten och hur hemskt det var med blöta resår mot ens anklar och handleder och hur man hatade vuxna som tvingade en ut i det vädret.
Vi vandrar de där timmarna i ett streck mot bilen. Blickar ibland på kartan som nu nästan likt uråldrigt pergament faller sönder i regnet, men vi ser ändå markeringarna vi gjort och när vi är vid bilen så sätter vi oss under tystnad till rätta och jag föreslår lite bilåkarmusik, såsom "Happy when it rains" men min svåger vill inte lyssna på något så vi åker under tystnad hemåt i den där ljusa men mörka regniga högsommarnatten.

Sommar 2012.

Jag återvänder till vattnet som jag på min GPS döpt till "Helvetet" ganska precis fyra dagar senare. Vi är nu i början av juli. Smältvattnet i bäckarna och åarna har mattats av. Vattnet har värmts upp några grader de senaste dagarna då det legat åska i luften som inte velat till å bryta ut så luften har varit svettandes het - gå in i en bastu och du känner ingen skillnad. Idag, dock, har den där märkliga väderleken som parkerat dragit vidare och man har återigen kunnat tänka klart utan det där åsktrycket i pannloben. Man har kunnat vandra omkring på gården med ett stort himla järnspett i handen utan att vara det minsta rädd för en karriär som åskledare. Det är mycket trevligt.
Idarna nere vid bryggan kommer åter fram igen, jag tycker det är mycket underligt att de håller sig borta från bryggan under det tryckande väder som varit. Backsvalorna i sandbacken ner mot älven är tokiga; de flyger kring ens huvud och utför fullkomligt livsfarlig akrobatik i luften och man tänker att antingen är de små bevingade genier eller också har de fullständigt mist förståndet.

Tjärnen ser sig lik ut. Det lyfter en familj med sjöfågel. Vid strandkanten guppar något. Likt en livlös kropp.
Jag kan inte komma fram för just där är det endast lömsk mossa som flyter på det bottenlösa vattnet. Jag vet inte vad det är med detta vatten men det ger en mardrömmar, kanske löjligt, tycker vissa - men mörker har väl alltid varit något som sätter igång fantasin. Dessutom lever det vidare längre än det där ljusa, inte sant? Det finns ständigt där, lurande, dyker upp i drömmar, i mötet med personer som man inte finner någon större sympati för som sådan osv.
Jag går så långt ut mot den där livlösa kroppen jag kan, med en knotig käpp känner jag mig för. Jag ser att det är en av sjöfågelmoderns ungar. Död. Ett ben fattas. Trasigt. Ungen ser mycket tilltufsad ut, buken är en aning öppen, dun hänger lite slarvigt från såret till. "Vad har hänt här? Kan det vara hon där nere i djupet? Hur kunde hon missa? Och, varför har hon inte tagit fågelungen senare? Kanske hon dragit ner henne och sedan mist greppet, eller helt enkelt bitit av greppet och hon sedan där i djupet vänt om för att åter ta henne i käften men blivit skrämd av livet där uppe med fågelmoder och ungar i ett enda virrvarr - jag vet inte."

Det ger mig i vart fall hopp.
Jag tänker på filmen "Hajen"; och jag får plötsligt en impuls att kasta mig ut i vattnet med en stor kniv i min hand och ligga där på rygg, se lockande ut, känna hur de där sylvassa sågliknande tänderna sliter mig i låret och hur jag dras ner men hur jag fattar förståndet och för kniven med våldsam fart mot fiskens kropp och hugger den - om och om igen tills det aset är dött och sedan simmar jag mot land med fiskens stjärt i fast grepp och jag ser mig själv sitta där i mossen, andas ut - lugnt och stilla, klär på mig. Uppdraget utfört. Och sedan vandrar jag åter hem.
Sedan tänker jag där jag står att jag inte får tänka så för det gör inte en förnuftig människa. Utan jag går återigen mot strandkanten. Sätter mig på den där tallen som nu börjat murkna, trots att tiden kring detta lilla vatten - ett svart prick i detta hav av skog här i norr - verkar stå still. Ståndkroken är ännu kvar där på andra sidan. Inget är egentligen annorlunda här, ; förutom fågelfamiljen så finns här inget liv, ingen fågel, inga insekter, inga främmande ljud, inte en mygga. Bara jag och tjärnen. Jag börjar se det som min uppgift att få upp det som finns där nere. Jag vet att det måste finnas minst två. Kanske, kanske är det endast ett monster där nere. Kanske tog den där mannen hennes lekkamrat för några decennier sedan och det som finns kvar där nere i djupet är det enda som existerar av dess ätt.
Jag tar fram mitt jerkspö. Det är ett odelat spö. Mycket starkt. Obrytbart. Det är nästintill färdigriggat. Jag kontrollerar knuten. Tafsen. Inget att anmärka på. Plockar fram en flytande jerkbait. Jag gör några kast där jag står men inte något händer. Jag vill egentligen fiska av djupet men jag låter min impuls vara för gången på detta bete skulle kunna locka en blind till hugg. Det är som att ställa sig vid A-lagarnas bänk och fram ta en flaska renat och ställa på marken - det går inte att motstå!
Jag går istället över på andra sidan där min svåger för flera år sedan hade det där monstret på. Jag inser att jag går med vördnad mot den platsen. Som en fånge dömd till döden vandrar korridoren fram. Jag funderar på den tanken senare. Jag skall väl inte dö, inte nu? Jag är nu framme. Kontrollerar broms och hela jävla köret. Perfekt. Gör ett nästintill perfekt kast bort mot bäcken till och jag andas inte men jag ser av någon anledning upp mot himlen och den är vacker; nya färger efter mörkret som legat över oss de föregående dagarna och jag jerkar in betet på känn, dock; långsammare än vad jag brukar, varför vet jag ej. När jag vänder blicken mot vattenytan till ökar jag hastigheten, vevar in slaklinan fortare, betet får en gång som påminner om en rädd och skadad fisk och trots att jag inte ser betet där endast någon meter under vattenytan så vet jag att något snart hända skall för det är som att naturen tar ett stort andetag och när syre måste inhaleras kommer hugget - distinkt, mäktigt, varligt - allt på samma gång.
Jag gör mothugg, det behövs.
Vill mig känns hur krokarna genomborrar käken på fisken. Ytan pulserar magnetiskt. Fisken är två meter under ytan. Ändock, syns de där kokande bubblorna på ytan. Som de där varma källorna på Island. Jag känner fiskens tyngt i armarna, hur den vältrar sig, hur den sedan fattar förståndet och med maklig takt med huvudet före drar sig ned mot bottnen. Jag litar på min utrustning. Ingen fisk kan slita sönder detta. Låter henne gå. Sekundrarna känns som tre Titanic-filmer på streck men sedan stoppar fisken. Står still.
Det är ett fullkomligt magiskt ögonblick.
Jag känner hur hon står still och tänker. Hon känner hur jag står still och tänker. Linan mellan oss. Vi rör oss inte under ett antal sekunder. Hon tar första steget. Går mot andra sidan tjärnen. Jag rör mig inte. Låter henne göra sitt, är inte ens rädd - trots att i mina drömmar det där fiskhuvudet i det där mörka vattnet fått mig att kallsvettas så många nätter. Det går fem, kanske tio minuter. Jag vet inte. Hon har varit på andra sidan tjärnen nu. Inga märkvärdiga försök till frigörelse. Inga vältningar. Inte ens har hon gått mot det fallna trädet som finns trettio meter ifrån henne. Hon bara rör sig lugnt och stilla i vattnet. Ibland något snabbare, ibland står hon helt still. Jag tröttnar fort. "Bristande rutin", tänker jag men jag vill att något skall hända. Jag är för fan i helvete en människa, vi har rest till månen. Vi har uppfunnit internet. Vi stavar fågelläten i fågelböcker. Vad har gäddorna gjort? " Ha ha ha!" skrattar jag där jag står. Den dåren till fisk. Jag rör mig till höger och hon går till vänster och jag ökar trycket på bromsen och hon känner av det och rusar emot mig och jag vevar in löslina febrilt och hon vänder i mitten av tjärnen och jag ser hur vattenytan ännu en gång kokar och jag tänker på en krokodil för den där fisken är enorm och efter tjugo minuter börjar jag bli trött, bromsen tar mer på mig än på henne och jag börjar nu tänka oresonligt så jag börjar pumpa. Upp med spöt. In med lina. Upp med spöt. In med lina. Det fungerar i tre- fyra sekunder sedan säger hon: "Nej", och jag vet inte vad jag skall ta mig till så jag fortsätter gå och jag fortsätter veva in lite lina och faktum är att hon nu följer mig in en aning, är nu inte i mitten av tjärnen längre, men när jag börjar tänka positiva tankar går hon. Bromsen verkar inte för henne existera. Hon går och hon går mot bäcken till och jag bromsar och jag springer en aning i panik efter henne runt tjärnen men jag glömmer då att trycket blir starkare på linan och plötsligt smäller det till och jag står still och ser ännu en gång hur en ubåt rör sig upp i den meterdjupa bäcken. Det är inte verkligt, detta.

Jag sätter mig ner i mossan. Det gick så fort. Armarna värker. Jag sitter så i en timma - kanske två. Äter på en lakritsstång jag hittar i fiskevästen. I mitten av tjärnen flyter något upp. Det är min vobbler. Hur har den kunnat släppa? Den satt inte dåligt. Det är omöjligt. Vad gör gäddan när den simmar i bäcken? Det har nu hänt mig två gånger. Hon var mycket tyngre denna gången. Jag fiskar upp vobblern, det tar mig några kast men jag vill inte lämna den som ett minne över mitt misslyckande där.
Jag hör ett knakande bak mig, vänder mig om i panik. Tror nu att fisken fått ben och skall döda mig. Det är en ren. VI ser på varandra en stund och sedan vandrar hen vidare med samma lugn som fisken i tjärnen. Jag ser en lavskrika på andra sidan vattnet. Jag ser nu två. De ser på mig. Men de kommer inte fram. Skogsvandrarens fågel bryr sig inte om mig. En rödhake tickar några meter ifrån mig. En småspov sitter i ett dött träd vid det där myrliknande området kring bäcken.
Jag kommer att tänka på hur en kamrat till mig berättade om att vännen inväntade sin familj och vänner på sjukhuset, när hon kände deras närvaro dog hon. Och min vän kände hur den där spänningen i luften försvann. Hur de kunde prata igen. Sorgen fanns. Med den där tyngden var nu borta. Mörkret var på ett sätt ljusare.
Det var nu liv i och kring tjärnen. De där småfiskarna syntes i ytan. De såg inte jagade ut. Det var fåglar varje träd. Jag blev myggbiten. Naturen andades åter ut.
Jag plockar ihop mina prylar och går mot bäcken och när jag precis skall försvinna in i skogsbrynet märker jag att något fattas där vid vattenbrynet - fågelungen är nu borta. Jag hade lagt märke till den under kampens gång. Som en mörk död fläck i periferien. Jag söker med blicken efter kroppen; den är borta. Hon måste varit hungrig. Hon finns alltså åter där nere i djupet, att jag inte hörde plasket som måste uppstått?
Jag går in i skogen, följer bäcken mot skogsvägen och jag tänker att det är en mycket vacker dag i skogen.

  • Max, Mathias, JarmoK and 1 other like this


4 Kommentarer

Levde mig in såpass i texten att t.o.m jag fick ångest när linan eller beteslåset gav upp,fy fan,det hade tagit mig 10 år att komma över.

Proffsigt skrivet och faktiskt den bästa berättelsen jag läst på länge.
Härlig berättelse David! Du är en klippa!
Foto
David Dalqvist
nov 08 2012 19:02
Tack, vad snälla ni är!
    • Mathias gillar detta
Mycket bra! Skriv mer nu. :)